40-årskris?

Jag tror inte någons livsväg är rak eller förutsägbar. Man vet att slutdestinationen för jordelivet är döden, men hur lång tid resan dit kommer ta, vilken rutt, vilka fortskaffningsmedel eller vilka svårigheter eller glädjeämnen man kommer stöta på har man ingen aning om. Det kan man bara se i backspegeln: jaha, blev mitt liv så här.

I sommar har jag träffat flera personer, som berättat att livet inte blev som man trodde... att det alltid dyker upp en ny svårighet så fort den tidigare är lämnad bakom sig, att livet är orättvist, drömmar som ej gått att genomföra och att det är tur att man inte alltid vet vad som ska hända. Men jag har i samtal också fått höra om positiva vändningar och överraskningar, om viljan att se och njuta av de saker i livet som ger glädje och tillfredsställelse, hur relationer berikar livet och att löftet "i nöd och lust" verkligen innehåller båda delarna och prövas ibland. 

Igår på radion hörde jag att man kan se på livet som en upptäcktsresa eller en tågfärd - att antingen så  väljer man att pröva nya vägar eller så fortsätter man på samma spår. Visst kan man se livet - eller perioder av livet - på det viset, men jag tror ändå att verkligheten är mycket mer komplicerad än så. Till exempel så kan man uppleva mycket kul under en järnvägsresa också!

Det finns många orsaker till vilken väg man är på just nu. Man kan inte alltid välja på vilket sätt man reser eller vad och vilka man möter under färden, men man kan välja att ha en positiv inställning. Jag har en vän som brukar säga: välj glädje! Det är något jag ibland får jobba med.

40-årskris? Njä, jag tror inte det...

... men mycket handlar om att få balans i livet! Balans kan innebära att man sitter kvar i järnvägsvagnen och tuffar på framåt för att inte lägga energin på fel saker och för att få känna trygghet, men balans kan även fås genom att pröva en ny väg i livet - testa ett nytt grepp för  vardagen. Så visst finns frågan där: tuffa på eller byta spår?

40-årskris? Nja, kanske.