Parabolen sitter nu över våra huvuden, men den får inte bli överhuvud i detta hem

De flesta sakerna i vårt hem är ärvda eller köpta på blocket eller på rea - sån är jag, det tycker jag om och har också behövt vara så - MEN jag är kräsen vad gäller bildkvaliteten hos kameror och TV. Det är inte mycket på det tekniska området som jag är lika kräsen med som det, t ex då jag köper mobiltelefon så är kameran viktigast! (Okej, det finns annat tekniskt viktigt också, t ex att saker ska fungera och fungera tyst samt att datorer ska vara snabba och smidiga, men där har jag ändå inte lika stora åsikter då vi ska köpa...)

Andreas är kräsen vad gäller ljud (jag hör ingen skillnad då han hör det) och jag är kräsen på bild (han bryr sig inte då jag retar mig på det), lite komplicerat ibland då beslut ska fattas men som helhet blir det ofta bra ;-)

Ja, ja, när vi skulle köpa vår första stora tjock-TV och kom hem med en 50-hertzare så skickade jag tillbaka den direkt! Det blev en 100-hertzare istället med i stort sett bästa bildröret på marknaden.

Och hur som haver - att byta den stora tjock-TV:n till platt-TV var inte kul och vi väntade länge. De försäljare vi pratade med sa att det inte gick att få så fin bild som vår tjock-TV hade och jag bävade, men till slut bestämde vi oss att byta och återigen hade jag massa synpunkter på hur bilden såg ut... hur röd den röda färgen var, hur stark kontrasten var (och det är inte alltid positivt med stark kontrast), att färgerna kunde simma runt i fält som skulle vara enfärgade, antal hertz osv, men till sist hittade vi en (nuförtiden två) som föll oss båda i smaken.

Då kom nästa steg som jag inte riktigt greppat - vi hade ju för dålig kvalitet på sändningarna in i TV:n för att få ut det bästa ur den! Men där fick det räcka! Jag irriterade mig på att man för digitalsändningar får betala per TV och inte för huset och även kostnaden för att höja kvaliteten bromsade mig...

... plus att jag faktiskt inte ville ha fler kanaler! Det är sant! För någon annan kanske det är viktigt med många kanaler, precis som bilden är viktig för mig, men jag ser bara att kanalerna kommer vilja stjäla mer tid från familjen och skapa mer tjafs om vad som ska tittas på och då blir det t o m mindre gemensam tid vid TV:n!

Fast visst fanns det saker jag trånade efter utöver bildkvaliteten, t ex inspelningsfunktioner och valmöjligheter, och jag är ju inte ensam i mitt hushåll ;-) Har länge nu skrivit "jag" men självklart har Andreas lika stor del i besluten som jag! Och han ville ju också...

... så nu har det alltså hänt! Parabolen sitter på plats och vi får in en väldig massa kanaler... tudelad känsla må jag säga! Dels att ta in hur allt fungerar - TV:n är ju i princip en dator nu - men också funderingar kring hur och hur mycket den ska användas.

Som exempel kan jag nu programmera inspelning av alla avsnitt av Bones, Sara kanske vill spela in alla Glee, Maria teckande Avatar och Andreas Top Gear... och när ska vi se på dem? Och inte kommer vi göra det tillsammans...

Men vi kan i och för sig sätta oss ner vid TV:n och se bilderna från vår Turkietresa, vilka ligger på vår server, och chanserna att hitta en fredagsfilm som alla kan tänkas se ökar ju.

Jag tror det behövs ett visst mått av disciplin och funderande kring hur vi vill styra tekniken så den inte styr oss... det gäller i alla fall mig.

There are no ordinary lives

Ibland fastnar min blick och tanken tar ett varv till.

Bilden till höger (från Pinterest) visar vad man kan göra med en lastpall... men orden blev för mig så mycket intressantare. En självklarhet? Kanske för några, men inte för mig!

Jag kan få tankar av att känna mig misslyckad eller sämre än andra: "varför lyckas inte jag att få balans när alla andra gör det?", "om jag hade det där som de har då skulle jag..." eller "om jag kunde det hon kan..." och ibland hamnar jag även i tankar som "varför ska det här hända mig?" eller "kan inte jag få leva ett normalt liv där allt fungerar?"

Men stopp där, Jenny! Vad är det för dumma tankar!? När ska jag fatta!?

Jo, jag börjar nog fatta... att de flesta (alla?) har sina saker eller områden som inte fungerar, att de flesta (alla?) har relationer som inte är lätta, att de flesta (alla?) önskar att saker omkring dem vore annorlunda...

Det finns inget normalt... eller så är det normala att alla har sina svårigheter - och glädjeämnen! Ja, självklart så måste det normala också innebära att alla har sina styrkor och positiva sidor! Men jag tror vi är olika duktiga på att se det som är bra i våra liv! 

En vän till mig säger ibland "Välj glädje!" och det ligger något i det... att medvetet välja att se saker positivt och faktiskt välja att se det som fungerar och det man är bra på! Att låta det positiva få uppta större del av tankebanorna än det negativa. Det är en konst det. Att se på mig som Gud ser på mig - att jag är en fantastiskt fin skapelse som lever i en värld som inte är fullkomlig - det är en konst det också.

 Jag har förmågor och styrkor och att livet i övrigt inte flyter på som jag skulle önska - det är normalt!

VAB-sysslor och trolldeg

Kollektion: bladformer 

Minns hur en äldre kollega sa för många år sedan då mina små, sjuka barn var klängiga: "När barnen blev lite större och bara lite halvt sjuka så hade vi så mysigt tillsammans då jag VAB:ade med dem. Vi spelade spel, läste böcker och pysslade." Det lät så mysigt, men nu har jag själv konstaterat att det för mig i verkligheten blir att de sitter vid TV:n eller datorn en stor del av tiden och jag styr med annat jag aldrig hinner... 

Tryck från två blad ur buketter jag fått.

Visst var det så att min kollega hade barn då TV visade barnprogram mellan kl 18-19 på kvällen och datorerna var stora som ett vardagsrum... men det lät ändå mysigt. Och visst gör jag saker också med mina barn, men inte så mycket som jag trodde att jag skulle göra.

Igår eftermiddag bestämde jag mig ändå för att göra något sådant där som jag tänkte mig skulle vara så mysigt! Plus att jag var lite egoistisk för jag ville testa en sak jag sett på Pinterest ;-)

"Maria, vill du att vi gör trolldeg!?"

"... tja, det kan vi väl..."

;-)

Kollektion: Doily

Mysigt blev det i alla fall och jag känner mig riktigt nöjd efter mitt första försök. Jag gjorde fat/skålar som jag kavlade och la en virkad duk eller ett blad över för att få en struktur, sen fick de torka i olika skålar i ugnen och idag har jag målat dem med vattenfärg.

Skämtsamt har jag gett mina två kollektioner namn: "Bladform" och "Doily"

Det blev några hängen för halsband också, men de är inte färdigmålade.

Tre skålar i olika storlek med tryck från virkad duk.

Recept? Jag tar 1 dl hett vatten och blandar med 1 dl salt så saltet börjar lösa sig, sen rör jag i 2 dl mjöl - klart! (Man kan om man vill ha 1 msk olja, men det skippade jag.) 

Torkning? Antingen i rummet eller i 100 graders ugn. Mina stod nog i ugnen totalt tre timmar.

Kul och lätt! Testa!

/Jenny

Fat med tryck från cypress.

Min sista gåva

Kistdekoration med orkidéer och rosor.

Min sista gåva till Isabella blev kistdekorationen... de sista veckorna har den skapats i mitt huvud efter att ha googlat på bilder och fått inspiration... detaljer har finslipats och funderats över... och jag har haft kontakt med min vän Monica och beställt mycket av henne (Blomhagen).

Under sista veckan köpte jag orkidéer i mängd och i onsdags hämtade jag resten av alla blommor (rosor och nejlikor) och materiel hos Blomhagen. Isabella älskade både rosor och orkidéer! Torsdag eftermiddag var det så äntligen dags att börja! Så fantastiskt att få tillfälle och hjälp att skapa:

TACK, Börje (för äran) och Monica (för hjälpen)!

Om du klickar på en bild så kan du få upp den större och sedan klicka framåt som i ett bildspel, men tyvärr syns inte bildtexten då.

Orkidéer i mängd som ska gå från
mörkare toner till ljusa i ett luftigt
"täcke","girlanger" eller "draperi"
- eller vad man nu ska kalla det!?

Rosor och nejlikor till hjärtat.

Grundstommen, men jag placerade
blommorna sen så att formen blev
lite snällare.

En bra bit på väg, men behövde
 mer mörkröda nejlikor. Tack,
Anne-Sofie som kom med dem!

Här är girlangerna av silvertråd och
orkidéklockor färdiga:
Tack, Mia, som hjälpte mig en stund!

Närbild på det färdiga hjärtat.
Svårt att få de rätta nyanserna på
blommorna när man fotograferar...

Hjärtramen utgörs av röda rosor. Inuti finns rosor i två rosa nyanser,
kärleksört och klarröda nejlikor. Utsidan består av mörkröda nejlikor
och kärleksört. Tack, Camilla, för kärleksörten! 

Orkidégirlangerna skruvade jag upp
på plankor inför förvaring och frakten.

Nattförvaring i kallförrådet.
(Studera inte ordningen i övrigt ;-))

Torsdag morgon och jag befinner
mig på för mig en helt ny mark i
källaren under kapellet.

Färdig. Skönt. Nöjd.

Korsets kapell i sol, gula löv och...
snö! Vackert!

Kransen från de tre sönerna med familjer stod på golvet framför kistan.

Börje fick ge kistdekorationen från sig och sönerna med familjer gick samman om en krans som stod framför kistan. Jag plockade mossa, ris och blad - Isabella älskade att gå i skogen och plocka bär - och gav det till Monica, som skapade en underbar höstkrans med tre blomgrupper, som symboliserade de tre sönerna med familjer.

Jag väljer att inte lämna ut begravningen mer här och t ex visa övriga blomsterarrangemang utan bara de jag bidragit till. Men alla blommor var jättevackra! Kapellet likaså och sång, musik och tal var vackra och samklingade och det blev precis så fint som vi önskade. Kan också verkligen rekommendera Hem till gården där vi hade vår minnesstund. Vi är sååå tacksamma för alla som kom eller skickade hälsningar! Och vi vill också tacka för alla gåvor till Läkarmissionen och andra organisationer. Omsorgen från vår omgivning har varit stor och trots att många tårar föll så kunde inte dagen varit finare.

Vi bär med oss Isabellas ljusa minne och ser fram emot att ses igen!

Jenny

Ta en penna och rita på väggen istället

Om man tänker för mycket så kan man ta en penna och rita på väggen istället - nytt Jennyordspråk!

Sista tiden har det varit fokus på väldigt många olika saker och jag har haft många bollar i luften. Jag tycker allt att jag fått ihop det mesta, men visst har jag tappat några saker också ;-P fast jag har blivit väldigt trött och sliten.

I helgen ville jag göra något bara för mitt nöjes skull (för att fylla på med energi) och det skulle vara något, som inte krävde en massa tankeverksamhet, beslut och energi... och så tog jag en penna och skred till verket! Jag har länge drömt om att måla Västerås skyline på vår vardagsrumsvägg! Men det har stannat bland annat i att vi måste göra något åt alla hål vi har i väggen efter omflyttningar... MEN nu tror jag att jag har en idé hur det ska lösas smidigt - fast det får ni inte veta än!

Men här kommer i alla fall min början på projekt Västerås skyline!

1) Jag har under en längre tid sparat på mig olika kort tagna från Mälaren och bestämde mig till slut för att använda en vinkel från sydväst om stan. Vinkeln kommer endast att påverka i vilken ordning man ser tornen, men min skyline kommer inte bli fullt proportionerlig utan skapas mer för att betraktaren ska känna igen sig. Här har jag satt ihop några av korten jag samlat på mig:

2) Så här ser det ut just nu på vår vägg:

3) Fast linjen är så tunn så jag måste gå närmare och ta kort och sätta ihop (hoppas det går att se lite i alla fall). Bilden blir större om man klickar på den:

4) Fortsättning följer!

Gå en mil i mina mockasiner...

Man kan inte förstå om man inte upplevt det själv. Man kan bara ana hur det är men inte till fullo förstå. Man kan fatta att det är jobbigt och man kan stötta och finnas till hands, men man kan inte förstå förrän man upplevt något liknande... och kanske inte ens då... för man har olika erfarenheter och upplevelser med sig...

Jag lever fortfarande i en bubbla efter min svärmors sjukdom och bortgång. Och de som visar störst förståelse är de som gått igenom något liknande. Och det är absolut inget nedvärderande för de som inte har det - de kan ju inte veta! De har ju inte upplevt det själva.

Ibland får jag för mig att personer i omgivningen kanske tänker:

- Meh, det var ju bara svärmor - det var ju inte din mamma! 

- Nu fungerar du väl normalt igen.

- Ja, nu har du säkert kommit ifatt dig med allt som släpat efter - det var väl ungefär som att ha varit på semester eller VAB:at - det var bara att ta tag i allt igen... och effektivt beta av att-göra-listan!

Du ska veta att jag inte tror att någon i min närhet tänker medvetet som jag skrev ovan - jag har människor omkring mig som vill mig väl och bryr sig om mig - men ibland känns det som om de sakerna ändå förutsätts... utifrån okunskap... eller kanske är det jag som omedvetet önskar att det vore så lätt att komma ut bubblan och därför känner mig misslyckad då det inte går?

Men jag kan berätta att pärsen inte alls är över utan nu kommer tröttheten ifatt samtidigt som begravning och annat praktiskt måste planeras och genomföras. Kanske är min huvudvärk en reaktion på allt? 

Nu förstår jag de som sa att det inte blir lättare efteråt! Att det inte finns kraft för att beta av de högar som samlats i hemmet och på jobbet och att en extra liten boll att fånga upp kan bli för mycket och tårarna kommer. 

Sen känns det samtidigt som om själva sorgen inte får plats i livet. Och det kan faktiskt ge dåligt samvete. Borde jag inte gråta mer? Hon, som stod mig så nära! Men, visst, jag vet att jag bearbetat mycket under sjukdomens förlopp och särskilt de sista veckorna på hospice... saker som kommer över andra efteråt om döden varit hastig. Jag har redan gråtit över saker vi inte kommer få uppleva tillsammans... och flera har sagt till mig: känslorna kommer gå upp och ner. Och just nu är det att klara av vardagen och fokusera på en sak i taget som gäller! 

"Kom och gå en mil i mina mockasiner" lär vara ett gammalt indianskt ordspråk, men det finns de som säger att det kommer från Kina. Hur som haver så är det ett ordspråk, som är väldigt talande och har använts i både texter och sånger. Det tolkas oftast som att man ber andra förstå och försöka se ur mitt perspektiv, men jag väljer idag att tolka det så här:

Jag märker på dig att du upplevt en liknande sak

- en tyst förståelse och igenkännande ord.

Mina känslor och mina tankar får bekräftelse

- mitt sätt att reagera är jag inte ensam om.

Det känns skönt att se på dig att livet gått vidare

- kanske inte som förr, men att det går.

Du har gått den sträcka jag går

- snubblat fram på en liknande väg.

Du vänder dig om och sträcker ut en hand

- och jag känner mig mindre ensam.

Du har gått en mil i mina mockasiner

- och förstår hur jag har det.

Jenny 2013-10-11

En höstpromenad - så fantastiskt vackert!