Jag lever fortfarande i en bubbla efter min svärmors sjukdom och bortgång. Och de som visar störst förståelse är de som gått igenom något liknande. Och det är absolut inget nedvärderande för de som inte har det - de kan ju inte veta! De har ju inte upplevt det själva.
Ibland får jag för mig att personer i omgivningen kanske tänker:
Ibland får jag för mig att personer i omgivningen kanske tänker:
- Meh, det var ju bara svärmor - det var ju inte din mamma!
- Nu fungerar du väl normalt igen.
- Ja, nu har du säkert kommit ifatt dig med allt som släpat efter - det var väl ungefär som att ha varit på semester eller VAB:at - det var bara att ta tag i allt igen... och effektivt beta av att-göra-listan!
Du ska veta att jag inte tror att någon i min närhet tänker medvetet som jag skrev ovan - jag har människor omkring mig som vill mig väl och bryr sig om mig - men ibland känns det som om de sakerna ändå förutsätts... utifrån okunskap... eller kanske är det jag som omedvetet önskar att det vore så lätt att komma ut bubblan och därför känner mig misslyckad då det inte går?
Men jag kan berätta att pärsen inte alls är över utan nu kommer tröttheten ifatt samtidigt som begravning och annat praktiskt måste planeras och genomföras. Kanske är min huvudvärk en reaktion på allt?
Nu förstår jag de som sa att det inte blir lättare efteråt! Att det inte finns kraft för att beta av de högar som samlats i hemmet och på jobbet och att en extra liten boll att fånga upp kan bli för mycket och tårarna kommer.
Nu förstår jag de som sa att det inte blir lättare efteråt! Att det inte finns kraft för att beta av de högar som samlats i hemmet och på jobbet och att en extra liten boll att fånga upp kan bli för mycket och tårarna kommer.
Sen känns det samtidigt som om själva sorgen inte får plats i livet. Och det kan faktiskt ge dåligt samvete. Borde jag inte gråta mer? Hon, som stod mig så nära! Men, visst, jag vet att jag bearbetat mycket under sjukdomens förlopp och särskilt de sista veckorna på hospice... saker som kommer över andra efteråt om döden varit hastig. Jag har redan gråtit över saker vi inte kommer få uppleva tillsammans... och flera har sagt till mig: känslorna kommer gå upp och ner. Och just nu är det att klara av vardagen och fokusera på en sak i taget som gäller!
- en tyst förståelse och igenkännande ord.
"Kom och gå en mil i mina mockasiner" lär vara ett gammalt indianskt ordspråk, men det finns de som säger att det kommer från Kina. Hur som haver så är det ett ordspråk, som är väldigt talande och har använts i både texter och sånger. Det tolkas oftast som att man ber andra förstå och försöka se ur mitt perspektiv, men jag väljer idag att tolka det så här:
Jag märker på dig att du upplevt en liknande sak
- en tyst förståelse och igenkännande ord.
Mina känslor och mina tankar får bekräftelse
- mitt sätt att reagera är jag inte ensam om.
Det känns skönt att se på dig att livet gått vidare
- kanske inte som förr, men att det går.
Du har gått den sträcka jag går
- snubblat fram på en liknande väg.
Du vänder dig om och sträcker ut en hand
- och jag känner mig mindre ensam.
Du har gått en mil i mina mockasiner
- och förstår hur jag har det.
Jenny 2013-10-11
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkomna att kommentera här eller på fb :-)