Från noll till hundra

De tre första arbetsveckorna är avklarade och det känns som att accelerationen efter semestern var enorm - på bara någon dag gick jag från noll till 100 (eller mer?) och sen har den hastigheten hållits. Jag vet att de första veckorna alltid är så här, men jag får erkänna att en rädsla för att det dröjer till nästa lugnare period börjar infinna sig... och kör man konstant till 100 % så tar bränslet slut. Jag måste hitta tankstopp!

Jag vill hinna och orka mer än att jobba: saknar pysslet redan... och drömmer om en målad vägg och motion. Men, men... vem har sagt att det inte kan bli möjlighet till sånt detta läsår?

Jes 43:18-19

Tänk inte på det som hänt, bry er inte om det som förr har varit. Se, jag gör något nytt, redan nu visar det sig. Märker ni det inte?

Att sätta upp realistiska mål är svårt!

Tänk att jag igår sprang "runt ängen" utan att stanna - vilket innebär en sträcka som är 2,5 km - och fick känna tillfredsställelsen av att klara av ett mål! Ett mål jag ibland tvivlat på, men som ändå var möjligt att nå. En lagom stor utmaning.

I skolans värld ska varje termin nya mål sättas i elevernas Individuella UtvecklingsPlaner (IUP). Man ska (elev-lärare-föräldrar) sätta upp mål som svarar mot kunskapskraven i läroplanen, men samtidigt är mätbara och nåbara. Inte lätt ska jag säga! Eleverna måste - precis som jag idag - få känna glädjen av att efter en arbetsinsats klara av ett mål och då måste ju utmaningen vara realistisk. Både för de som har lätt för ämnet och de som har svårt!

Jag känner en flicka - inte min egen elev - som har läs- och skrivsvårigheter. Hon har fått som ett IUP-mål av sin fröken att "lära sig läsa med mer flyt" och varje utvecklingssamtal försöker hon säga att "jag läser med mera flyt nu" men det räcker inte för fröken, eftersom hon inte kommer upp i den nivå där man "borde" befinna sig i hennes ålder. Att hon inte har förmågan att lära sig läsa med stort flyt gör att hon aldrig kommer komma ifatt sina klasskompisar utan istället får hon varje samtal höra av fröken att "det målet får stå kvar till nästa termin också". (Min åsikt angående denna situation är att flickan bör ha ett helt annat mål!)

Ibland används bilden av en höjdhoppare, som sätter upp som mål att han vill hoppa två meter, men har förmågan att klara 1,1 m. Besvikelsen av att inte kunna nå sitt (för högt uppsatta) mål bli mycket större än om han hade satt målet på 1m - trots att kvalgränsen för att gå vidare kanske är 1,5 m.

Självklart ska vi på skolan jobba mot att alla elever blir godkända eller - också självklart - når ännu högre, men jag tror att ibland måste målen (tänk kortsiktiga mål för eleven) vara lägre än läroplanens kunskapskrav bara för att elevens förmåga är lägre och för att även denna elev har rätt att få känna glädjen av att klara av ett mål.

Jag ogillar faktiskt att en del föräldrar ger pengar för betyg och då mer pengar ju högre betyg barnet får. Det finns många som sliter mycket mer för sitt E än en annan för sitt A. Jag önskar en större acceptans för att vi faktiskt är olika och har olika förmågor. Det borde vara arbetsinsatsen och den individuella utvecklingen som räknas och betyg är inte allt här i världen! Det finns andra egenskaper, förmågor och kunskaper som också ska lyftas och få beröm!

Jag är stolt över att jag sprungit 2,5 km medan min man klarat av 42,195 km. Men jag kan inte jämföra mig med honom utan bara med mig själv och jag hoppas att jag i min lärarroll ska kunna bidra till ett sådant tillåtande klimat i klassrummet. Jag kan nämligen istället skapa en finare trädgård än min man och det är omöjligt att värdera vilket som är viktigast att kunna i livet. Allt går inte jämföra och ibland känns verkligen skolan för snäv. Det finns många, många fina egenskaper som inte bedöms i kunskapskraven och jag tror att vi som vuxna måste hjälpas åt att lyfta fram sådana styrkor hos dagens barn. Betygsstressen är ofta allt för hög. (Tro nu inte att jag inte tycker det är viktigt det som läroplanen lyfter till bedömning - det hjälper en att klara sig som vuxen - men jag tycker att fokus för utveckling kan vara bredare än det ibland i praktiken är.)

Jag önskar att vi fick se fler vuxna i Sverige med god självkänsla - då tror jag att fler skulle må bättre och känna mindre stress av ständiga jämförelser - och då måste vi börja med barnen! Det finns så mycket man kan berömma: "Du är en fantastisk medlare i konflikter!", "Du är otrolig på att se och bry dig om någon som är ledsen!", "Du är en riktig problemlösare!", "Du sprider verkligen glädje omkring dig!", "Du är skicklig på att klippa snöflingor av papper!", "Du har jobbat koncentrerat med den här uppgiften!" och visst får man också säga "Du är jätteduktig på att stava engelska ord!" eller "Vad duktig du är på multiplikationstabellen!" Det är inte fult att vara duktig i skolan, men det är inte heller fult att inte var det. Alla människor har sina starkheter och svagheter och vi är alla olika - alla berikar omvärlden och alla är värdefulla!

Det är kanske självklarheter jag skriver - och jag är glad för att jobba på en skola där dessa värden också lyfts fram - men jag möter då och då barn, som inte känner längst in i sin själ att de är den fantastiska skapelse de är! Precis med de styrkor de har! Och osäkra barn blir osäkra vuxna... så... visst är vi lärare värdefulla, men detsamma gäller alla vuxna som finns i ett barns närhet!

Beröm, beröm och beröm! Hitta barnets styrkor! Visst ska vi tillrättavisa och sätta gränser där barnet behöver det (det är inte det som denna skrift handlar om), men stanna upp och se barnets positiva egenskaper och... lyft! Styrk! Och sätt upp realistiska mål tillsammans med barnet så att det får känna glädjen av att nå målet och samtidigt tydligt få se att det har en förmåga att utvecklas!

/Jenny Hultin

Första arbetsveckan = sista sommarlovsveckan

Första arbetsveckan för mig och sista sommarlovsveckan för flickorna är nu slut. Det blev verkligen en rivstart med bland annat skoljobb, NTA-kurs, tandläkare, klippning, postleveranser, storhandling, besök av mina föräldrar, övernattning hemma hos oss och borta hos andra och så toppar vi med Saras födelsedag imorgon...

... andas in och andas ut... nu är det fredag kväll.

Att det ena ska vara så tråkigt och det andra så roligt!

Att det ska vara så tråkigt att sortera och städa en sällangarderob eller tömma en diskmaskin och så roligt att leka med överbliven kantsten som får ersätta ett riktigt blött skuggigt mosshörn av gräsmattan... 

Blir lite trött på att allt är farligt

Det kanske - kanske - är väl menat av media, men jag börjar bli trött på att allt - ok, nästan allt - jag tycker om är "farligt"! Sockrad saft är farlig och konstsockrad saft är farlig, fett är farligt, kolhydrater är farligt, gå ensam är farligt, äta blåbär är farligt, frysta hallon är farligt, choklad är farligt, flyga är farligt, åka bil är farligt, jobba för mycket är farligt, se på tv är farligt, sitta vid datorn och telefonen är farligt, bada är farligt och hu så hemsk mamma man är om man inte har ständig uppsyn över sitt barn och olyckan råkar vara framme - farligt!

För att inte tala om Facebook! Snacka om farligt! Man kan få Facebookdepression och tro att alla bara har det bra (eftersom det är det de valt att skriva)! Man kan vara ute för mycket på Facebook, lägga ut för mycket bilder och bli beroende. Man kan få för få gillatryck, få "falska" styrkekramar och trötta ut andra med matbilder. 

Ja, jag VET att det finns argument - en hel del bra - för att just dessa saker är farliga, MEN alla varningar behöver inte ta upp så stor del av mediautrymmet! 

- Jag vill faktiskt hålla på mycket med Facebook för JAG tycker det är socialt då jag inte orkar träffa någon i verkliga livet!

- Jag vill faktiskt äta frysta hallon på kvällen för jag tycker det är gott och tror att det är nyttigare än glass. Mitt val.

- Jag vill flyga någon gång ibland för att jag vill komma fram snabbare till t ex sol och bad, den risken tar jag! 

- Jag låter mina barn gå till lekplatsen själva - dock med vissa föreskrifter - för att jag tror det är utvecklande för dem, men visst är det en risk jag tar.

Livet är faktiskt farligt för vi kan skada oss på olika sätt och vi kan t o m dö, och vissa saker borde man kanske varna för, men kan inte fokus ligga på hur härligt livet kan vara!? En tidning skulle kunna ha en sida med varningar, en med brott och olyckor och en med krig och sjukdomar och resten sen pumpa oss med positiva inslag? Att vi faktiskt kan få läsa att livet består av saker som också gör oss glada.

Det finns en anledning - förutom att jag tycker det är tråkigt - att jag inte tittar på nyheterna och det är att det bara är tunga saker som rapporteras förutom sista minuten innan vädret. Visst kan du se mig som oengagerad i t ex fattigdom och krig, men lilla jag orkar inte ta in all nöd... det är utanför min makt att förändra den stora världen. Jag räcker inte till. Jag finns här för min släkt, mina grannar, elever, Västeråsare och världen (utifrån kyrkans arbete) och vi har ett fadderbarn i Indien sen 12 år tillbaka. Mer räcker jag inte till för, så jag väljer bort nyheterna. De blir annars farliga för mig ;-)

Visst behöver vi höra vad som är farligt, men inte BARA det! Och vissa saker, som sägs vara farliga, kan vi själva välja att utsätta oss för. Jag väljer t ex Facebook för det ger mig mer positivt än negativt. Sen kanske det är annat för dig - vad vet jag?

Och förresten - ni vet väl att hajar är farliga!? 

När livets skörhet kommer nära

När livets skörhet kommer nära,
då skakas mitt inre om...

När livets skörhet kommer nära,

finns ovissheten ständigt där...

Men när livets skörhet kommer nära, 
finns trygghet hos Dig, min Gud.

                               Jenny Hultin

Min trädgård

Ja, kanske börjar ni tröttna på mitt tjat om min trädgård, men i sommar - i solen - har den verkligen gett mig rekreation! Och nu håller jag på att summera lite och njuta... tänk, när vi flyttade in för över nio år sedan var den så annorlunda - kal - och nu så lummig. Och så har jag fått sätta min egen prägel på den, för Andreas bryr sig ju inte! ;-)

Vi har ju också en ny kamera och det har varit roligt att testa den och lära mig använda den genom att fotografera i trädgården och albumet "Min trädgård" har på så sätt uppkommit:
https://www.facebook.com/jenny.hultin/media_set?set=a.10200321075501283.1073741827.1586101063&type=3

I morgon kommer vlt hit och det känns nervöst... och denna envisa Jante, som gör sig ständigt påmind! Men varför inte visa upp något man i ärlighetens namn känner sig nöjd med?

Jag har ett par trädgårdsprojekt till i huvudet... får se om de blir verklighet någon gång eller om tankarna förändras innan det blir dags!?

Nu ska mitt fokus de sista semesterdagarna ligga på att städa inomhus och i garaget, styra inför flickornas läger och börja tänka jobb...

Radhusens årliga grillfest

Första lördagen i augusti är det våra radhus årliga grillfest! Alltid en mycket trevlig och efterlängtad fest! Det finns elva radhus i två längor på vår gata och i år var det 14 vuxna och 14 barn (om man nu ska räkna två gymnasieungdomar som barn ;-)) som kunde delta på festen! Alla tar med sitt eget, men det brukar bjudas hit och dit, och så dukar vi upp mellan våra garage från ca kl 17-18.

Igår hade några barn fixat en jättebra tipspromenad och för de som ville fanns även en femkamp. Och så firades såklart att lille Algoth fötts för 1,5 vecka sedan - grillfestens minste deltagare! Efter midnatt fortsatte festen (som den oftast gör för de som är nattugglor) på en inglasad altan och jag, som då krupit till sängs, låg och lyssnade på skratten med ett leende på läpparna.

Det är verkligen alltid en mycket glad och rolig kväll och jag känner stor tacksamhet att ha mina grannar (även de som bor i villorna ;-)) som mina vänner! 

Lång sommarledighet

Jag vet att det är lyxigt med åtta veckors ledighet på sommaren (men om någon tvivlar så är varje minut - utöver vanlig semester - inarbetad) och jag älskar att komma så långt att man vilat upp sig och får energi till annat! Att orka lite mer än bara det nödvändiga - härligt! 

Mina första tre veckor var mest slappa (inklusive Turkiet), sen kom två veckor skapande med näsan i trädgården hemma, därefter blev det en vecka då jag behövde ta tag i saker jag bortprioriterat i hemmet och nu har snart en vecka gått i mina föräldrars sommarstuga i Skärvälla, Vrigstad (Småland). I morgon åker jag hem och har då två veckor kvar. Garaget ska nog till slut bli städat och kanske hittar jag då mina sommarkläder! ;-)

Andreas har sin första sommar med normal semester. Fyra veckor. Och han fick som han ville med dem: en vecka i Turkiet (fast det ville nog mest jag om jag ska vara ärlig ;-)) och tre veckor hemma, med några högtalare som krydda :-) Nu jobbar han medan jag och flickorna är i stugan.

Vi har träffat en del vänner, som det var flera år sedan vi träffade sist, men jag blir alltid fascinerad av att det går så lätt att hitta tillbaka till varandra! Jättekul!

I år har ju vädret varit fantastiskt! Helt suveränt! Mår så gott av solsken. Visserligen har det regnat en hel del sista veckan, men mest i skurar, och det är som det alltid är då vi är i Skärvälla ;-)

Här har jag hjälpt mamma och pappa med en del praktiskt. (Stugan är fortfarande ny och man håller på att boa in sig.) Känns härligt att äntligen få möjlighet till det! Samt att de tillåtit mig att skapa lite i deras trädgård också :-)

Härom dagen pajade min mobil! Helt utan förvarning blev den skållhet! Jag fick nästan lite panik - hur skulle jag klara resten av veckan utan telefon, internet och sms? Men då jag hittade Marias mobil, som hon knappt använder, i min väska och så blev allt mycket lättare :-) Fast jag märker hur mycket vana det finns i mobilen! Nu kan jag inte fixa med kort, mejl etc på samma vis som jag brukar - vill ju inte göra om hennes mobil totalt - fast något program har jag ändå lagt in! (Sen är det klart att jag hade kunnat nås genom mina föräldrar och Sara, men mobilen används ju till så mycket nu förtiden!) Nu blir det ett besök till mobilförsäljaren då jag kommer hem...

Jag hoppas att även din sommar på det stora hela varit bra!?

Kramelikram!