Morgonpigg och kvällstrött

Kan inte hjälpa att jag tycker det är irriterande att alltid vakna klockan sex-någonting... men så har jag alltid varit - hur mycket jag än försöker vrida på dygnet!

Minns en TV-intervju där forskare pratade om att de personer som har hög morgontemperatur vaknar tidigt - kroppen startar sig själv genom att dra igång de inre funktionerna, temperaturen ökar och man vaknar. Detta kan stämma i min familj: mannen har nästan en grad lägre morgontemperatur än mig och han sover gott på mornarna. 

Googlade nu lite kring detta och fann en artikel i Aftonbladet där detta stod:

"Forskarna inom området tror att våra dygnsrytmer är genetiskt betingade. Ungefär 10–15 procent av befolkningen är utpräglade A-människor: Morgonpigga, med en fast dygnsrytm på cirka 23 timmar. A-människan vaknar vid 06-tiden och har gott om energi under morgonen och förmiddagen, men på eftermiddagen sinar krafterna och kvällen kanske spenderas framför tv:n.

Ytterligare 15–25 procent är typiska B-människor. De har en längre, mer varierande dygnsrytm på cirka 25–27 timmar. B-människor tar längre tid på sig att piggna till, deras kroppstemperatur är nämligen lägre på morgonen. Men efter lunch kommer B-människan i gång, och hon kan hålla ångan uppe till sent på kvällen.

De flesta människor passar inte perfekt in i någon av dessa två extremer, utan hamnar någonstans mittemellan. Majoriteten lutar dock åt B-hållet."

(Artikeln handlar egentligen om att arbetstider mm borde vara mer flexibla, för att utnyttja folks dygnsrytm: http://www.aftonbladet.se/wellness/article14406608.ab )

Att jag är utpräglad A-människa har både för och nackdelar. De främsta nackdelarna är nog hur tråkigt det är att ligga och vänta på att familjen ska vakna på mornarna (önskar ibland att flickorna inte var så lättväckta eller att vi hade ett större, tystare hus) och att på eftermiddagarna/kvällarna orka nästan ingenting, vilket gör att jag missar både socialt (jättetråkigt!) och förmågan att få saker gjorda efter arbetet. Fördelarna ger sig till känna då man ska upp på morgonen av olika anledningar.

En annan "problematik" är att som A-människa vara gift med en B-människa, t ex så vill jag klara av alla måsten på lördag förmiddag för att slappa sen medan mannen helst gör tvärtom... och det är allt lite tråkigt att han kan sitta uppe och se TV sent, medan jag dimper dötrött i säng, MEN att få perspektiv genom att läsa om hur vi genetiskt kan vara betingade hjälper mig att förstå både mig och honom bättre :-)

En sak är då säkert: jag har verkligen försökt att t ex under sommarloven vara uppe sent på kvällarna för att kunna sova på morgonen, vilket bara har lett till att jag blivit tröttare och tröttare då jag sällan sovit längre än till sju, ja kanske till åtta i slutet av sommaren... så det handlar nog om att acceptera att jag är som jag är och göra det bästa av det.

Ha en fin dag!

Jenny

Glimtar av jul

Jag fyllde två kulor med pärlor... de skulle bli en snögubbe och en tomte
med några påmålade detaljer... men nu har jag nog andra planer ;-)
(Foto: Sara)

Gamla hållare för julgransljus 

Gamla punsch/glögg/glaskoppar ingjutna i betong

Maria sa för någon månad sen: "Jag skulle vilja ha en drejskiva,
men... jag vet att det är för dyrt..."

Sara läser massor av böcker och då främst Twighlight och Hungergames...
(titlarna hör till mammas tveksamhetszon)
... och hon fick sin högsta önskan uppfylld: Twighlightsaker och
böckerna  på engelska!

Plockbordet framåt slutet av Julaftonskvällen (Foto: Sara)

God jul!

Vi önskar er alla en fridfull julhelg med trevlig samvaro och en stund med julevangeliet!

/Jenny med familj!

HUR kan jag tro på julevangeliet?

Tänkte skriva något om den höggravida Maria, som sökte husrum i Betlehem efter en lång och besvärlig resa...

Tänkte skriva något om hur Gud valde att låta sin son (en tredjedel av sig själv) födas i ett stall och läggas på en bädd av strå...

Tänkte skriva något om hur stjärnan, som tändes, kan ha varit en supernova som finns nämnd på andra ställen än i Bibeln...

Men så landar jag i frågan: HUR kan jag tro på något sådant? Låter ju inte klokt att som modern människa tro på dessa gamla berättelser, som så många vill såga sönder under undersökningars lupp. Ja, HUR kan jag tro på en GUD och hur kan jag tro att BIBELN är Guds ord?

Jag väljer här att inte gå in på vetenskapliga detaljer och argument - det finns många sådana och de tilltalar i och för sig mig som naturvetare (men vi kan ta dem en annan gång) - utan jag väljer här att beskriva en annan dimension... att Gud har lagt ett område i oss, som bara kan fyllas av vår tro och gemenskap med Honom. Det står om det i gamla testamentet Predikaren 3:11 "Allt har han gjort skönt i sin tid. Också evigheten har han lagt i människornas hjärtan. Ändå kan de inte förstå Guds verk, från begynnelsen till änden."  Detta bibelord betyder mycket för mig och fastän jag vill förstå hur allt hänger ihop så kan jag ändå få vila i att jag inte kan förstå allt med hjärnan. Jag har fått kontakten med Gud i mitt inre och jag är så tacksam för det! Och jag tror att Gud faktiskt skapade människan (mig) just för att ha gemenskap med henne (mig).

Jag vill lyfta hur jag dagligen kan få känna Guds närhet, hur jag kan prata med Honom om allt och hur jag känner Hans ledning på livets ibland svårförstådda väg. Den känslan och den kontakten kan ingen ta ifrån mig hur mycket man än vill prata ikull mig med olika resonemang.

Den gemenskap jag har med Honom gör att jag känner både trygghet och glädje och det även då livet är tungt och svårt. För här på jorden finns även ondska och så kommer det vara tills den dag då Jesus kommer tillbaka. Sen blir det rena himmelriket :-)

Har du någon gång frågor om hur min tro fungerar och hur jag kan tro som jag gör - så får du gärna höra av dig och ställa frågor! Både av nyfikenhet och/eller intresse. Jag försöker gärna svara - trots att jag inte vet hur allt fungerar.

Så när jag nu plockat fram min krubba inför julen så innebär den något mer för mig än tradition eller ett minne av en fin historisk berättelse - för mig påminner den om hur Gud kom till jorden för att varenda enskild människa återigen skulle kunna ha direktkontakt med Honom och hur planen var att genom korset några år senare ge oss möjligheten till ett evigt liv tillsammans med Honom.

Efter detta avslutar jag med ett "Halleluja!" och ett "Amen!"

/Jenny Hultin 21 dec 2013

Ny utsikt för kvällen

Sitter i min fåtölj och tittar på mina nygjorda ljusstakar... billiga gamla vaser har fått som sista uppgift agera betongformar för att sen splittrats under hammaren. Men deras form lever kvar i nytt materiel och de leker med mitt öga.

Tradition - guldkant eller börda?

Det är en svårighet att hitta balans mellan 1) själva arbetet och skapandet av julmys och 2) den verkliga julefriden där man har tid för umgänge.

Traditioner som mat, julgran och ljus skapar förhoppningsvis positiva förväntningar och glimmande barnaögon, men kan samtidigt leda till stressade, trötta vuxna som inte hinner eller orkar umgås.

Jag funderar en del kring det här med traditioners positiva och negativa sidor.

För mig är traditioner viktigt. Det är viktigt att mina barn får se adventsljusstakens fyra ljus på vårt bord för att få guldkant på tillvaron. Då vet de att jul kommer snart och har något extra att glädja sig åt! Och de ska kunna lita på att de får en jul även detta år. Jag vill att de ska få ha traditionen som en trygghet och som en förväntan, men de ska också veta varför vi valt att göra just detta med dem - att vi till jul gör det för att fira Jesus ankomst.

Du kanske har andra traditioner, som visar på för dig viktiga saker som du vill lyfta fram - gör det! För mig handlar inte dessa ord på något sätt om att försöka säga att just mina traditioner är de rätta! Traditioner är skapade av människan för att minnas och lyfta fram olika saker.

Men mina tankar handlar nu i dagarna främst kring de krav som traditioner också skapar. Det "ska" ju vara på ett visst sätt tror eller tycker jag... eller "alla andra"? 

Ett exempel: Inför varje advent sen jag var liten har jag/vi haft ett extra högt adventsljus med siffror, som får brinna en liten stund per dag. Och helst "ska" det vara ett särskilt ljus med många färger och olika små bilder på - jag har haft ett sådant ljus i nästan fyrtio år och jag älskar dem! För varje år har det blivit svårare att hitta "rätt" ljus och då jag hittat det så har jag köpt flera för att ha några år framöver till mina flickor. I år hade jag inga sparade i lådan och orken har inte funnits att springa runt och leta. På ICA där jag ändå var och handlade fanns "fel" ljus med bara rött tryck och kortare än jag ville ha så jag köpte inget, men nästa gång när jag kom dit tänkte jag "ok, vi kör på de där ljusen", men då var de slut! Väl hemma berättade jag för mina flickor att vi inte hade några nummerljus i år och får då ett "jaha, det gör inget" till svar. Tänk, att det som var så viktigt för mig inte var det för dem! (Eller så var de bara snälla ;-) )

Detta är ett exempel på hur en skapad tradition både kan betyda mycket för en person, men samtidigt mindre för en annan, men också hur den kan skapa onödig stress. I detta fall tror jag att vi har tillräckligt med andra adventssaker för att kunna ge den känsla som flickorna vill ha... även om ena dottern nu tycker vi har för lite julsaker, eftersom kompisarna redan tagit fram dem hemma hos sig.

När jag anstränger mig för att skapa mys och upprätthålla traditioner så gör jag ju det för att jag älskar dem jag delar traditionerna med och för att jag vill känna samhörighet.

MEN när ansträngandet blir för mycket och när orken inte räcker till gemenskap och umgänge, då är frågan vad som är värt mest? Vad ska man plocka bort? Jag är ju sådan som vill ha "allt" som det varit och då är det lätt att känna sig misslyckad då man inte klarar av det. Känslan av misslyckande kan också lätt komma då man hör andra göra saker jag inte fixar, t ex rullar sina egna köttbullar eller bakar sju sorters julgodis, men då måste ju de ha prioriterat annorlunda än mig på något annat sätt... 

Det jag tror jag ska göra inför denna jul är att verkligen välja vad jag vill göra. Som sjukskriven, med svårighet för "måsten", så blir det ett perfekt tillfälle att tänka till vad jag/vi verkligen, verkligen vill ha för att behålla den där julkänslan vi uppskattar. Det är så lätt annars i julstressen att bara göra det och det och det också bara för att...?

Ja, traditionerna blir lätt en börda när de istället borde vara en guldkant... men i år ska jag njuta av juleljusen och andas lugnt. 

God Jul på er!

Pingst SOS - något att vara stolt över!

Jag är stolt över att vara en del av Pingst Västerås sociala arbete, som kallas Pingst SOS. Inom Pingst SOS finns det många engagerade och det ges praktisk hjälp i hemmet, barnpassning, ekonomisk rådgivning, matkassar m.m. till de av våra medmänniskor, som för stunden behöver det.

Nästan dagligen kommer det in förfrågningar om hjälp från Västeråsare och organisationen kring att möta dessa är stor! Och vi gör så gott vi kan!

Jag kan i min situation just nu inte hjälpa till praktiskt ute i hemmen, men jag gör något som jag kan - jag skapade och huvudadministrerar facebookgruppen med samma namn! Gruppen är till för att administratörer ska kunna lägga upp förfrågningar som kommit in till Pingst SOS, men också för medlemmar att lägga ut saker som kan skänkas till behövande.

Under de 1,5 år som fb-gruppen funnits har den fått vara en kanal där cyklar, kläder, barnsaker och möbler efterfrågats och skänkts... och jag känner mig stolt över att få vara en länk till att några människor får en bättre vardag och jag känner mig stolt över och tacksam till alla som är med och bidrar till detta arbete!

Jag får läsa boken hur jag vill!

Köpte en bok om sorg, "Du fattas mig" av Mette Marklund, men fick en (i alla fall första) lärdom på ett helt annat område. I bokens början står:

"För det första måste du lämna tanken om att man alltid ska läsa en bok från början till slut. Det behöver man inte alls göra med denna bok. Läs och hoppa över i din egen takt. Ta fram den, använd den och spara resten. Kanske till ett senare tillfälle. Du har säkert tillräckligt många intryck att bearbeta redan." 

De där orden talar starkt till mig, nu när jag släppt efter och hinner reflektera över livet. Det är så mycket i livet, som man känner att man måste beta av och det följer alltid något nytt efter det man precis klarat av.  Jag säger inte att det är fel att göra saker från A till B till C osv, men när man inte hinner tänka och reflektera innan nästa steg ska tas så får man till slut inte grepp om saker... och man tappar balansen.

Men att få göra saker i sin egen takt och på sitt eget sätt - det mår man bra av! Att det inte finns ett starkt yttre krav - eller ett framforcerat och oreflekterat inre krav - som ständigt piskar en framåt.

Nu gäller inte dessa krav bara mitt jobb, men om jag stannar upp där en stund:

När jag gick lärarutbildningen pratades det mycket om förarbete - lektion - efterarbete. Det sas t ex att i efterarbetet måste tid för reflektion finnas och att efterarbetet är lika viktigt som förarbetet. Det sas även att för en vikarie (som inte har något övergripande ansvar för planering och elever) så brukade man räkna lön på 30 min förarbete - 60 min lektion - 30 min efterarbete och att dessa tre inkluderade arbetet kring en lektion! Men då jag kom ut i verkligheten upptäckte jag att tiden utöver lektionerna i princip gick åt till elevvård, dokumentation, bedömning och konferens. Förarbetet fick klämmas in på kanske 10 min/lektion (eller bli utöver arbetstiden för att man inte ville stå och skämmas framför eleverna) och efterarbetet bestod till stor del av rättning vid köksbordet och absolut ingen reflektion på djupare nivå än under de minuter man plockade ihop i klassrummet efter eleverna gått ut. Så har det varit... år ut och år in... och att gå från dessa intensiva jobbdagar till att göra sin del i hemmet och med barnen gör att man till slut stupar i säng. Utöver detta känner jag att man inte räcker till för församling och människor omkring mig... och det är inte roligt. Så vill jag inte leva. Därför funderar jag nu mycket över HUR jag vill att mitt liv ska se ut och HUR det ska komma i balans? Jag vill inte denna gång dra igång för snabbt och "misslyckas" igen!

Så nu ska jag "läsa" i min egen takt och på mitt eget sätt.

Ännu mer betong

Ibland känns det kul att dela några kort med er på saker jag gjort - det har ni säkert märkt!? ;-)
Särskilt nu när jag är sjukskriven och inte så social i verkliga livet... men jag mår gott av att göra en betongsats - tar bara runt en halvtimme -  och nästa dag har jag förhoppningsvis fina saker att plocka fram :-)

Betonghjärtan jag gjort i plastburkar. 

Visst blev de fina med lite mossa och pärlor nu i advent!?

Till vänster är den högra ljusstaken under produktion. Kopparna är köpta

 på loppis och faten behövdes knackas lite sönder för att inte behöva 

göra betongen så tjock... men visst blev det läckert!?

På TGR hittade jag bakmått formade som hjärtan och såg genast deras

potential som gjutformar!

Till vänster en betongslatt jag lät flyta ut i ett hjärta, tryckte ner några 

pepparkaksbokstavsmått, la till några kulor och tryckte ner några

barrkvistar. Till höger ett filtgrytunderlägg i betong och nere några 

små "kort" att skriva på.

Olika kombinationer av halvmånar och cirklar. 10 kr/st för den som vill!

Jag lyckas inte med allt, men istället för betongbokstäver får det bli 

i trolldeg - en annan dag!

Att ha en åsikt

Att ha en åsikt om något medför inte alla måste ha den.

Att vilja ha något på ett visst sätt betyder inte att man tycker att alla ska ha det så.

Att tycka något man själv valt är fint innebär inte att man tycker någon annans val är fult.

Att vara stolt över något man gjort är sunt och ska inte (i första hand) ses som skryt!


Man kan alltid hitta något att uppmuntra hos en annan.

Man kan alltid försöka visa uppskattning och värme.

Man ska alltid lyssna och ta en åsikt på allvar.

Man ska alltid visa varandra respekt trots meningsskiljaktigheter.


Vi har fått en fri vilja och människor väljer olika.

Vi har rätt att få framföra vår mening och bli lyssnade på.

Vi får gärna lära oss nya saker och mår bra av att utvecklas.

Vi har rätt att få förändras.


Våra arvsanlag och våra erfarenheter har format oss olika och mångfalden är fantastisk! Jag njuter av den! Jag ser ofta bilden framför mig av en grupp människor, som en bukett färgsprakande blommor. Alla olika, men så ljuvliga tillsammans! Olikheterna är inte farliga - utan härliga - även om de ibland kräver en ansträngning för att kunna befinna sig lika nära varandra, som i en bukett. (Och visst, vissa blommor matchar varandra lättare än andra ;-))

Jag ingår i många buketter: familjen, släkten, församlingen, grannarna, arbetsplatsen, Facebook, hundvännerna etc och jag vill att min doft ska vara välbehaglig, men - visst - jag lyckas inte alltid. Ibland är jag så rädd att synas eller sticka ut så jag gömmer mig bakom ett blad.  Ibland är jag rädd för att ta alldeles för stor plats och breda ut mig och skymma andras skönhet. Balansen är svår, men nu vet du vart mitt hjärta och var min vilja är:

Jag vill att alla får höras, synas och blomma ut i sina gåvor!