Livet efter hospice har börjat...

En speciell tid, som nog kommer ta ett tag att smälta, ligger bakom och jag vet att jag levt som i en bubbla...

Finare vård runt livets slutskede än på hospice (eller som det egentligen heter "Gryta palliativa vårdenhet") kan man nog inte få.

Jag vet att jag "tjatat" om hur fint det var, men som en del av min bearbetning, vill jag nämna det en sista gång.

Dels var det väldigt hemtrevligt för att vara en sjukhusavdelning och dels var sköterskorna, läkarna och de andra som jobbade där väldigt fina mot oss alla berörda, t ex var städerskan så go och varm då hon tittade in och fixade i rummet, undersköterskan kunde ge min arm en klapp då jag hämtade kaffe och även mina tankar och funderingar möttes med tid och känsla av vikt.

Tänk att jag var där var eller varannan dag i fem veckor... Det var ju under mycket tråkiga omständigheter, men då var det extra värdefullt att få mötas av den värme de spred och den omsorg de hade!

De sista dagarna satt jag och funderade på hur man skulle kunna tacka dem och när jag tänkte på hur värdefulla de var så kom jag på att just vara "värdefull" ibland kan uttryckas i bilden "pärlor" och så började jag göra något jag både kan och hade materiel till hemma - jag började göra armband av sötvattenspärlor! Jag satt (mestadels) på hospice och pärlade och pärlade... det visade sig nämligen att det var 25 stycken som arbetade där och även om några betytt mer för oss än andra, så kunde jag inte dra någon gräns - så 25 pärlarmband blev det! Alla är unika - precis som vi människor!

Ni är alla vackra, värdefulla och unika – som pärlor!

Imorgon planerar vi att åka tillbaka och tacka för den här tiden och lämna armband och tårtor. De har redan sagt att de känner vår tacksamhet, men det känns rätt att visa den lite mer konkret ändå.

I övrigt har helgen bestått av trötta stunder i fåtöljen, lite  tvätt, plock och städ, träffar med svärfar, tårar som kommit och gott, blombud och ett besök i kyrkan, där många visade sitt varma deltagande...

Imorgon blir det till att jobba igen... känns konstigt att världen utanför min bubbla bara fortsätter... som om ingenting hade hänt.

Farväl, älskade svärmor!

Det var en mörk natt i påskveckan 1994 och jag hade nyss kommit fram till Andreas föräldrahem för första gången. Resan hade tagit 13 timmar och den hade gått från vitsippor till metertjock snö - Norrland kändes exotiskt och väldigt långt hemifrån.

Andreas hade börjat på Mariannelunds folkhögskola i januari - där jag redan fanns - och efter sportlovet blev vi ett par. Förälskade som vi var ville vi inte vara ifrån varandra när det blev dags för påsklov och vi bestämde därför att jag skulle få komma och hälsa på hans familj i Lycksele.

Nu satt jag tillslut med Andreas vid det runda köksbordet och klockan var fyra på morgonen. Jag var trött efter den långa resan och såg fram emot att väldigt snart få lägga mig ner i en säng och sova... då kom Börje och Isabella glatt uttassande i köket och sa att de hört att jag kommit och att de var sååå nyfikna på att träffa mig så de kunde inte ligga kvar i sängen. De var så varma och välkomnande och Isabella satte fram lite att äta.

Det sa "klick" kan man säga :-) och sen den tidiga morgontimmen så har vi levt sida vid sida - även om avståndet i verkligheten kunnat vara långt - och växt samman. Visst har vi haft våra olikheter, men de har aldrig varit större än att vi kunnat överbrygga dem och det har alltid funnits en ömsesidig kärlek, respekt och värme mellan oss.

Det är 19,5 år sedan vi möttes för första gången, många härliga minnen har vi skapat tillsammans och hon har varit en fantastisk farmor till våra barn, men nu har hon till slut lämnat oss efter en lång tids sjukdom. Vi hade båda önskat att vi skulle få ha många, många fler år och upplevelser tillsammans.

De sista veckorna har vi tillbringat mycket tid tillsammans i ett fridfullt rum på fantastiska Gryta hospice och sakta har vi tagit verkligheten till oss... Isabella har långsamt försvunnit ifrån oss, men kärleken i rummet har varit konstant lika stark.

Tomrummet efter henne här på jorden kommer bli stort. Men jag vet att hon har det bra där hon är nu och hon kommer bara blinka så är vi hos henne (i ett evighetsperspektiv)...

Nu sköljer trötthet, lättnad (ja, faktiskt lättnad, efter de sista veckorna) och sorg över mig, men jag ser fram emot att träffa henne igen i himlen där ingen sjukdom eller nöd finns.

Min älskade svärmor, jag saknar dig!

I ett häfte på hospice står liknelsen om en båt som lämnar hamn. När man står och tittar efter den blir den mindre och mindre för oss, men i verkligheten är den lika stor och fin hela tiden. Och när den anländer till nästa hamn ser vi den inte längre, men den är densamme än. Och en dag, Isabella, kommer vi efter och då ska vi kramas och skratta tillsammans igen!

Jenny 26/9 2013

Jag låter kramen få tala... en stund.

Det satt en flicka i ett hörn och grät, men två vänner hade hon vid sin sida.

- Jag hämtar en vuxen, sa den ena.

- Jag stannar, sa den andra.

Så visa de var hennes vänner.

"Den vuxne" blir jag och jag möter ett rödgråtet ansikte med bedjande blick.

Först är vi tysta och hon slappnar av i min famn.

Jag låter kramen få tala... en stund.

När snyftningarna lugnat sig börjar hon berätta.

Inte med många ord, men att det är jobbigt där hemma.

Hon har föräldrar, som låtit sitt eget nöje och sina egna intressen vara viktigare än hennes mående.

Jag ser det då och då: vuxna, som vill förverkliga sig själva.

De tycker sig ha rätt till så mycket egentid att deras barn känner sig åsidosatta.

Jag ser konsekvenserna av deras handlande och jag blir rädd då det inte ser det själva.

Jag säger inte att en förälder inte får ha egentid eller intressen, 

man ska inte försaka allt eller förneka sig själv totalt!

Och visst kan familjen må bra av att föräldrarna får en viss egen stimulans,

men barnens grundläggande behov måste ändå få gå först. 

Det jag vill säga är nog en självklarhet för dig, men jag vet att det inte är det för alla:

- Att barn behöver bli sedda.

- Att barn får och ska ta plats.

- Att barn ska känna att de blir lyssnade på.

- Att barn får respons.

- Att barn får känna att de är viktiga och värdefulla.

Och om detta någonstans borde vara självklart för ett barn, så är det hos sina föräldrar.

Jag, som lärare, kan inte ersätta föräldrarnas uppmärksamhetsbrist, men får försöka hjälpa på det sätt jag kan... och jag hoppas att min kram och den lilla stunden av att få vara i mitt fokus kan göra läkande verkan. Men min tid är också knapp och jag rusar vidare till mina övriga elever, som börjat buffla på varandra i väntan på mig utanför klassrumsdörren.

Vem hinner - på riktigt - med den förbisedda flickan?

Skapa, men inte fabrik

Under flera år skapade jag smycken på löpande band - många hundra halsband, armband, ringar m.m. - som jag sålde, gav bort eller bara gjorde för egen del :-) Jag har nog aldrig haft en hobby, som hållit i sig lika intensivt och länge, som denna smyckestillverkning. Jo, kanske kan trädgården jämföras, men den kommer och går med säsongerna.

Med mig är det så här: när ett skapande blir fabrik, så blir det inte lika roligt längre. Det var jättekul då beställningarna på halsbanden började rulla in, men efter ett tag tröttnade jag på uppdragen typ "ett likadant som det där, men blått". Då fick jag sitta och göra något jag inte skapade utan reproducerade och det tillför inte mig samma glädje. Samma sak var det exempelvis med betongen i somras - det var jättekul att pröva nya idéer, men att reproducera var inte alls lika kul. Så de där plattorna som gick sönder och måste göras om... de fick vänta länge ;-)

Det är därför jag insett att jag inte ska starta en egen firma och försöka leva på den, som många föreslagit, för då skapandet blir fabrik försvinner glädjen - för mig.

Men då jag hållit på med en ny teknik ett tag och lämnar den, så har jag lärt mig något nytt som jag har med in i nästa projekt/intresse och så kan jag blanda - och det är kul! Plus att jag kan när som helst ta fram mina kunskaper eller t ex mina smyckeslådor och göra ett halsband eller ett armband till någon som fyller år :-) Och att då försöka hitta på något som passar just den personen är väldigt spännande och roligt!

Mina elever i elevens val har fått välja "smycke" och skapat mycket fint med mitt materiel och nu har Sara upptäckt hur roligt det kan vara att pyssla och hon har fått fri tillgång till mina lådor... det är spännande att se allt vackert hon gör! Maria har också hållit på i omgångar :-) Kul då man kan sprida skaparglädje!

Jag har nio lådor - dubbla sidor - med pärlor och smyckestillbehör.

I förrgår testade jag något för mig nytt - kombinerade en brosch och ett
armband. Detta hoppas jag min sländ- och blåttgillande vän uppskattar!

I våras gjorde jag ett halsband till kyrkans auktion för renoveringen :-)

I somras blev det ett armband av knappar - bara till mig själv ;-)

Behövde helt plötsligt lite romantik till en klänning och det blev det här.

Ett hjärta till en vän.

Jag går som i en dimma

Jag går som i en dimma,

ser omvärlden olika klart.

Det närmast mig är tydligast

men också viktigast att se.

Det längre bort är diffust

och detaljer försvinner bort.

Ja, min omvärld är suddig...

i dimman.

Jag går som i en dimma

och tar ett steg i taget.

Helt plötslig ser jag saker, 

som alldeles nyss var dolt.

Är på ett sätt stark och trygg, 

men samtidigt trött och svag.

Är tacksam för hjälpande händer...

i dimman.

Jag går som i en dimma,

lite hit och lite dit.

Tillåter mig känna olika känslor. 

Tillåter att livet just nu är oklart.

Tillåter mig att stanna upp.

Och ser då i Guds lyktsken

nästa del av min väg...

i dimman.

Jenny Hultin 19 sep 2013

Vid svärmors dödsbädd

Ps 119:105

Ditt ord är mina fötters lykta 

och ett ljus på min stig.

Och jag vet att dimman lättar snart...

En lärares bön

Ramlade över denna bön (på Pinterest ;-)) vid terminsstarten, men har inte hunnit översätta den förrän nu. Jag tycker den är stark:

Bön för lärare vid läsårets start

Herre, låt mig vara precis det eleverna behöver.

Om de behöver någon att lita på,

låt mig vara tillförlitlig.

Om de behöver medkänsla,

låt mig visa dem det.

Om de behöver kärlek (och ja, de behöver kärlek),

låt mig vara kärleksfull i fullt mått.

Hjälp mig att inte lätt bli arg, Herre,

och hjälp mig vara rättvis.

Ja, låt min rättvisa formas i din barmhärtighet.

När jag står framför dem, Herre,

låt mig se deras styrkor och goda egenskaper.

Och låt mig visa dem trygghet, godhet, ärlighet och kärlek.

Hjälp mig att lugna de oroliga,

bryta igenom skalet hos den blyge

och hantera de stökiga med en mild attityd.

Hjälp mig att undervisa på ett sätt,

som passar både individ och grupp.

Och låt mig inspirera dem,

så att lärandet inte upphör utanför klassrumsdörren.

Min bön är att det de lär sig

ska göra deras liv givande och roligt.

Slutligen, tillåt mig själv också att lära mig

det de undervisar mig om.

Amen

Författar okänd, översatt från engelska av Jenny Hultin sep -13

Min slänt och en dröm...

God kväll på er!

Idag har vi tvättat altantaket och allt på utealtanen... nu ska det bara torka för att sen stuvas undan för hösten... ja, jag vet att det är tidigt, men då vi väl började så fortsatte vi ;-)

Sen satte jag mig och tittade på min - jag menar vår - slänt. Ja, jag tog fram en stol och satte mig och tittade! :-) Min - jag menar vår - slänt är nu täckt av marktäckare jag en gång planterat och min stentrapp och stengång är delvis övervuxen. Till höger har jag två odlingslådor jag inte hunnit med i år:

De sista dagarna och nätterna har min dröm om att göra om slänten kommit tillbaka. Jag fick en tanke i våras och den håller till stor del även idag, men några förändringar har jag gjort. Fast, ja, jag vet, jag kan inte dra igång ett stort projekt nu! Men jag kan väl få dela min dröm med er?

På pinterest har jag fallit för följande idéer och vill slå ihop dem för min framtida slänt (och jag säger härmed min slänt, för den har alltid varit det och framtidsprojektet kommer även det vara mitt):

Vad kan det då bli av detta?

Ja, ni ska få se min skiss jag gjort idag - den är helt utan mått och jag vet att den är för kort och fel proportioner - men det är en enkel skiss gjord på fri hand.

Jag drömmer om terrasserad trall med växtlådor, grill och viloplatser. I bakkant finns ett armeringsnät, som ska bli en grön spalje och fungera som staket. Halvcirkeln i överkant är där istället för grind och ska sitta så högt att vi precis kan kliva över, men Ronja inte kan hoppa över den. Nedanför staketet på vänstra halvan, finns en smal odlingslåda och sen en "vilosäng" eller fast "träsoffa" där man kan ligga/halvligga/sitta åt olika håll. Bordet framför är ett cementrör med för stort lock.

Cementlocken återkommer i fyra trappsteg och två små sittplatser längst ner mot gräsmattan. 

Till höger om trappen finns högst upp en odlingslåda för t ex morötter och sallad och nedanför den två sittplatser. Dessa sittplatser består av två plastpallar med inbyggd förvaring, som är nedsatta i "trälådan".

Längst fram till höger finns ett cementrör, som är tillräckligt stort för att sänka ner vår grill i, och uppepå ligger en cementring för att kunna lägga saker på vid grillning. 

Jaha, det var min dröm för er som orkat läsa ändå hit ;-) Vem vet - sommarprojekt 2014?

Nu lyser ljusen och mörkret har lagt sig.

Kram

Jenny

Anden reagerade "Lyssna, Jenny, och läs igen!"

På Facebook delas otroligt mycket citat och bilder och för något år sedan samlade jag på massor av dem och har digitala album fulla av guldkorn i olika genrer... men ofta nu förtiden så glider mina ögon bara förbi dem. Jag har helt enkelt tröttnat på alla braigheter - även om de faktiskt är riktigt bra! Men ibland fastnar min blick och orden får en respons i mitt skratt, i min tanke, i mitt hjärta eller i min ande.

Idag föll min blick på: 

Och anden reagerade: "Lyssna, Jenny, läs igen!" Och det gjorde jag! 

Nu är nog denna bön skriven för en som kanske inte har Gud som Herre, men jag tror nog bönen kan gälla vidare - för någon som vill en ännu större överlåtelse än den man lever i idag.

Jag försöker handla i enlighet med Guds vilja, jag hoppas/önskar att jag "doftar Kristus" och jag vill vara "Guds arbetshandskar" på jorden... men orken tar ju ständigt slut! Och detta är ett STORT problem för mig - att vilja mer än jag orkar! Men kanske försöker jag göra mycket av detta i min egen kraft? Att jag tar mig för lite tid att tanka styrkan/bränslet och när tanken går tom orkar jag inte.

Jag borde ha kollat på tankmätaren oftare eller rent av stanna kontinuerligt bara för att tanka. Ibland har jag nog t o m gått ur bilen och puttat på själv! Galet!

Så nu är det dags att planera in tätare tankstopp! Amen!

Ja, så här kan Gud jobba med mig... då jag tar mig tid att lyssna. Och jag känner hur mina tankar kommer i samklang med Hans. 

Gud välsigne dig!

Ikväll gråter mitt hjärta

Jag skriver inte så mycket här nu för tiden... inte för att jag inte har något att skriva om - mitt hjärta är överfullt av tankar och känslor - utan för att det som fyller mig inte är läge att skriva så mycket om här och nu.

Min älskade svärmor vårdas nu vid livets slutskede efter 4,5 år med cancer och mina tankar och känslor och även jag - som person - är ofta vid hennes och svärfars sida. Så där är mitt hjärtas fokus och där får det nu vara...

Skrev denna dikt förra veckan:

"Ikväll gråter mitt hjärta.

Jag är fylld av oformbara ord.

Min älskade svärmor

- jag saknar dig redan!"

/Jenny