- Jag hämtar en vuxen, sa den ena.
- Jag stannar, sa den andra.
Så visa de var hennes vänner.
"Den vuxne" blir jag och jag möter ett rödgråtet ansikte med bedjande blick.
Först är vi tysta och hon slappnar av i min famn.
Jag låter kramen få tala... en stund.
När snyftningarna lugnat sig börjar hon berätta.
Inte med många ord, men att det är jobbigt där hemma.
Hon har föräldrar, som låtit sitt eget nöje och sina egna intressen vara viktigare än hennes mående.
Jag ser det då och då: vuxna, som vill förverkliga sig själva.
De tycker sig ha rätt till så mycket egentid att deras barn känner sig åsidosatta.
Jag ser konsekvenserna av deras handlande och jag blir rädd då det inte ser det själva.
Jag säger inte att en förälder inte får ha egentid eller intressen,
man ska inte försaka allt eller förneka sig själv totalt!
Och visst kan familjen må bra av att föräldrarna får en viss egen stimulans,
men barnens grundläggande behov måste ändå få gå först.
Det jag vill säga är nog en självklarhet för dig, men jag vet att det inte är det för alla:
- Att barn behöver bli sedda.
- Att barn får och ska ta plats.
- Att barn ska känna att de blir lyssnade på.
- Att barn får respons.
- Att barn får känna att de är viktiga och värdefulla.
Och om detta någonstans borde vara självklart för ett barn, så är det hos sina föräldrar.
Jag, som lärare, kan inte ersätta föräldrarnas uppmärksamhetsbrist, men får försöka hjälpa på det sätt jag kan... och jag hoppas att min kram och den lilla stunden av att få vara i mitt fokus kan göra läkande verkan. Men min tid är också knapp och jag rusar vidare till mina övriga elever, som börjat buffla på varandra i väntan på mig utanför klassrumsdörren.
Vem hinner - på riktigt - med den förbisedda flickan?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Välkomna att kommentera här eller på fb :-)