Farväl, älskade svärmor!

Det var en mörk natt i påskveckan 1994 och jag hade nyss kommit fram till Andreas föräldrahem för första gången. Resan hade tagit 13 timmar och den hade gått från vitsippor till metertjock snö - Norrland kändes exotiskt och väldigt långt hemifrån.

Andreas hade börjat på Mariannelunds folkhögskola i januari - där jag redan fanns - och efter sportlovet blev vi ett par. Förälskade som vi var ville vi inte vara ifrån varandra när det blev dags för påsklov och vi bestämde därför att jag skulle få komma och hälsa på hans familj i Lycksele.

Nu satt jag tillslut med Andreas vid det runda köksbordet och klockan var fyra på morgonen. Jag var trött efter den långa resan och såg fram emot att väldigt snart få lägga mig ner i en säng och sova... då kom Börje och Isabella glatt uttassande i köket och sa att de hört att jag kommit och att de var sååå nyfikna på att träffa mig så de kunde inte ligga kvar i sängen. De var så varma och välkomnande och Isabella satte fram lite att äta.

Det sa "klick" kan man säga :-) och sen den tidiga morgontimmen så har vi levt sida vid sida - även om avståndet i verkligheten kunnat vara långt - och växt samman. Visst har vi haft våra olikheter, men de har aldrig varit större än att vi kunnat överbrygga dem och det har alltid funnits en ömsesidig kärlek, respekt och värme mellan oss.

Det är 19,5 år sedan vi möttes för första gången, många härliga minnen har vi skapat tillsammans och hon har varit en fantastisk farmor till våra barn, men nu har hon till slut lämnat oss efter en lång tids sjukdom. Vi hade båda önskat att vi skulle få ha många, många fler år och upplevelser tillsammans.

De sista veckorna har vi tillbringat mycket tid tillsammans i ett fridfullt rum på fantastiska Gryta hospice och sakta har vi tagit verkligheten till oss... Isabella har långsamt försvunnit ifrån oss, men kärleken i rummet har varit konstant lika stark.

Tomrummet efter henne här på jorden kommer bli stort. Men jag vet att hon har det bra där hon är nu och hon kommer bara blinka så är vi hos henne (i ett evighetsperspektiv)...

Nu sköljer trötthet, lättnad (ja, faktiskt lättnad, efter de sista veckorna) och sorg över mig, men jag ser fram emot att träffa henne igen i himlen där ingen sjukdom eller nöd finns.

Min älskade svärmor, jag saknar dig!

I ett häfte på hospice står liknelsen om en båt som lämnar hamn. När man står och tittar efter den blir den mindre och mindre för oss, men i verkligheten är den lika stor och fin hela tiden. Och när den anländer till nästa hamn ser vi den inte längre, men den är densamme än. Och en dag, Isabella, kommer vi efter och då ska vi kramas och skratta tillsammans igen!

Jenny 26/9 2013