Tradition - guldkant eller börda?

Det är en svårighet att hitta balans mellan 1) själva arbetet och skapandet av julmys och 2) den verkliga julefriden där man har tid för umgänge.

Traditioner som mat, julgran och ljus skapar förhoppningsvis positiva förväntningar och glimmande barnaögon, men kan samtidigt leda till stressade, trötta vuxna som inte hinner eller orkar umgås.

Jag funderar en del kring det här med traditioners positiva och negativa sidor.

För mig är traditioner viktigt. Det är viktigt att mina barn får se adventsljusstakens fyra ljus på vårt bord för att få guldkant på tillvaron. Då vet de att jul kommer snart och har något extra att glädja sig åt! Och de ska kunna lita på att de får en jul även detta år. Jag vill att de ska få ha traditionen som en trygghet och som en förväntan, men de ska också veta varför vi valt att göra just detta med dem - att vi till jul gör det för att fira Jesus ankomst.

Du kanske har andra traditioner, som visar på för dig viktiga saker som du vill lyfta fram - gör det! För mig handlar inte dessa ord på något sätt om att försöka säga att just mina traditioner är de rätta! Traditioner är skapade av människan för att minnas och lyfta fram olika saker.

Men mina tankar handlar nu i dagarna främst kring de krav som traditioner också skapar. Det "ska" ju vara på ett visst sätt tror eller tycker jag... eller "alla andra"? 

Ett exempel: Inför varje advent sen jag var liten har jag/vi haft ett extra högt adventsljus med siffror, som får brinna en liten stund per dag. Och helst "ska" det vara ett särskilt ljus med många färger och olika små bilder på - jag har haft ett sådant ljus i nästan fyrtio år och jag älskar dem! För varje år har det blivit svårare att hitta "rätt" ljus och då jag hittat det så har jag köpt flera för att ha några år framöver till mina flickor. I år hade jag inga sparade i lådan och orken har inte funnits att springa runt och leta. På ICA där jag ändå var och handlade fanns "fel" ljus med bara rött tryck och kortare än jag ville ha så jag köpte inget, men nästa gång när jag kom dit tänkte jag "ok, vi kör på de där ljusen", men då var de slut! Väl hemma berättade jag för mina flickor att vi inte hade några nummerljus i år och får då ett "jaha, det gör inget" till svar. Tänk, att det som var så viktigt för mig inte var det för dem! (Eller så var de bara snälla ;-) )

Detta är ett exempel på hur en skapad tradition både kan betyda mycket för en person, men samtidigt mindre för en annan, men också hur den kan skapa onödig stress. I detta fall tror jag att vi har tillräckligt med andra adventssaker för att kunna ge den känsla som flickorna vill ha... även om ena dottern nu tycker vi har för lite julsaker, eftersom kompisarna redan tagit fram dem hemma hos sig.

När jag anstränger mig för att skapa mys och upprätthålla traditioner så gör jag ju det för att jag älskar dem jag delar traditionerna med och för att jag vill känna samhörighet.

MEN när ansträngandet blir för mycket och när orken inte räcker till gemenskap och umgänge, då är frågan vad som är värt mest? Vad ska man plocka bort? Jag är ju sådan som vill ha "allt" som det varit och då är det lätt att känna sig misslyckad då man inte klarar av det. Känslan av misslyckande kan också lätt komma då man hör andra göra saker jag inte fixar, t ex rullar sina egna köttbullar eller bakar sju sorters julgodis, men då måste ju de ha prioriterat annorlunda än mig på något annat sätt... 

Det jag tror jag ska göra inför denna jul är att verkligen välja vad jag vill göra. Som sjukskriven, med svårighet för "måsten", så blir det ett perfekt tillfälle att tänka till vad jag/vi verkligen, verkligen vill ha för att behålla den där julkänslan vi uppskattar. Det är så lätt annars i julstressen att bara göra det och det och det också bara för att...?

Ja, traditionerna blir lätt en börda när de istället borde vara en guldkant... men i år ska jag njuta av juleljusen och andas lugnt. 

God Jul på er!