Jag får läsa boken hur jag vill!

Köpte en bok om sorg, "Du fattas mig" av Mette Marklund, men fick en (i alla fall första) lärdom på ett helt annat område. I bokens början står:

"För det första måste du lämna tanken om att man alltid ska läsa en bok från början till slut. Det behöver man inte alls göra med denna bok. Läs och hoppa över i din egen takt. Ta fram den, använd den och spara resten. Kanske till ett senare tillfälle. Du har säkert tillräckligt många intryck att bearbeta redan." 

De där orden talar starkt till mig, nu när jag släppt efter och hinner reflektera över livet. Det är så mycket i livet, som man känner att man måste beta av och det följer alltid något nytt efter det man precis klarat av.  Jag säger inte att det är fel att göra saker från A till B till C osv, men när man inte hinner tänka och reflektera innan nästa steg ska tas så får man till slut inte grepp om saker... och man tappar balansen.

Men att få göra saker i sin egen takt och på sitt eget sätt - det mår man bra av! Att det inte finns ett starkt yttre krav - eller ett framforcerat och oreflekterat inre krav - som ständigt piskar en framåt.

Nu gäller inte dessa krav bara mitt jobb, men om jag stannar upp där en stund:

När jag gick lärarutbildningen pratades det mycket om förarbete - lektion - efterarbete. Det sas t ex att i efterarbetet måste tid för reflektion finnas och att efterarbetet är lika viktigt som förarbetet. Det sas även att för en vikarie (som inte har något övergripande ansvar för planering och elever) så brukade man räkna lön på 30 min förarbete - 60 min lektion - 30 min efterarbete och att dessa tre inkluderade arbetet kring en lektion! Men då jag kom ut i verkligheten upptäckte jag att tiden utöver lektionerna i princip gick åt till elevvård, dokumentation, bedömning och konferens. Förarbetet fick klämmas in på kanske 10 min/lektion (eller bli utöver arbetstiden för att man inte ville stå och skämmas framför eleverna) och efterarbetet bestod till stor del av rättning vid köksbordet och absolut ingen reflektion på djupare nivå än under de minuter man plockade ihop i klassrummet efter eleverna gått ut. Så har det varit... år ut och år in... och att gå från dessa intensiva jobbdagar till att göra sin del i hemmet och med barnen gör att man till slut stupar i säng. Utöver detta känner jag att man inte räcker till för församling och människor omkring mig... och det är inte roligt. Så vill jag inte leva. Därför funderar jag nu mycket över HUR jag vill att mitt liv ska se ut och HUR det ska komma i balans? Jag vill inte denna gång dra igång för snabbt och "misslyckas" igen!

Så nu ska jag "läsa" i min egen takt och på mitt eget sätt.