Att sätta upp realistiska mål är svårt!

Tänk att jag igår sprang "runt ängen" utan att stanna - vilket innebär en sträcka som är 2,5 km - och fick känna tillfredsställelsen av att klara av ett mål! Ett mål jag ibland tvivlat på, men som ändå var möjligt att nå. En lagom stor utmaning.

I skolans värld ska varje termin nya mål sättas i elevernas Individuella UtvecklingsPlaner (IUP). Man ska (elev-lärare-föräldrar) sätta upp mål som svarar mot kunskapskraven i läroplanen, men samtidigt är mätbara och nåbara. Inte lätt ska jag säga! Eleverna måste - precis som jag idag - få känna glädjen av att efter en arbetsinsats klara av ett mål och då måste ju utmaningen vara realistisk. Både för de som har lätt för ämnet och de som har svårt!

Jag känner en flicka - inte min egen elev - som har läs- och skrivsvårigheter. Hon har fått som ett IUP-mål av sin fröken att "lära sig läsa med mer flyt" och varje utvecklingssamtal försöker hon säga att "jag läser med mera flyt nu" men det räcker inte för fröken, eftersom hon inte kommer upp i den nivå där man "borde" befinna sig i hennes ålder. Att hon inte har förmågan att lära sig läsa med stort flyt gör att hon aldrig kommer komma ifatt sina klasskompisar utan istället får hon varje samtal höra av fröken att "det målet får stå kvar till nästa termin också". (Min åsikt angående denna situation är att flickan bör ha ett helt annat mål!)

Ibland används bilden av en höjdhoppare, som sätter upp som mål att han vill hoppa två meter, men har förmågan att klara 1,1 m. Besvikelsen av att inte kunna nå sitt (för högt uppsatta) mål bli mycket större än om han hade satt målet på 1m - trots att kvalgränsen för att gå vidare kanske är 1,5 m.

Självklart ska vi på skolan jobba mot att alla elever blir godkända eller - också självklart - når ännu högre, men jag tror att ibland måste målen (tänk kortsiktiga mål för eleven) vara lägre än läroplanens kunskapskrav bara för att elevens förmåga är lägre och för att även denna elev har rätt att få känna glädjen av att klara av ett mål.

Jag ogillar faktiskt att en del föräldrar ger pengar för betyg och då mer pengar ju högre betyg barnet får. Det finns många som sliter mycket mer för sitt E än en annan för sitt A. Jag önskar en större acceptans för att vi faktiskt är olika och har olika förmågor. Det borde vara arbetsinsatsen och den individuella utvecklingen som räknas och betyg är inte allt här i världen! Det finns andra egenskaper, förmågor och kunskaper som också ska lyftas och få beröm!

Jag är stolt över att jag sprungit 2,5 km medan min man klarat av 42,195 km. Men jag kan inte jämföra mig med honom utan bara med mig själv och jag hoppas att jag i min lärarroll ska kunna bidra till ett sådant tillåtande klimat i klassrummet. Jag kan nämligen istället skapa en finare trädgård än min man och det är omöjligt att värdera vilket som är viktigast att kunna i livet. Allt går inte jämföra och ibland känns verkligen skolan för snäv. Det finns många, många fina egenskaper som inte bedöms i kunskapskraven och jag tror att vi som vuxna måste hjälpas åt att lyfta fram sådana styrkor hos dagens barn. Betygsstressen är ofta allt för hög. (Tro nu inte att jag inte tycker det är viktigt det som läroplanen lyfter till bedömning - det hjälper en att klara sig som vuxen - men jag tycker att fokus för utveckling kan vara bredare än det ibland i praktiken är.)

Jag önskar att vi fick se fler vuxna i Sverige med god självkänsla - då tror jag att fler skulle må bättre och känna mindre stress av ständiga jämförelser - och då måste vi börja med barnen! Det finns så mycket man kan berömma: "Du är en fantastisk medlare i konflikter!", "Du är otrolig på att se och bry dig om någon som är ledsen!", "Du är en riktig problemlösare!", "Du sprider verkligen glädje omkring dig!", "Du är skicklig på att klippa snöflingor av papper!", "Du har jobbat koncentrerat med den här uppgiften!" och visst får man också säga "Du är jätteduktig på att stava engelska ord!" eller "Vad duktig du är på multiplikationstabellen!" Det är inte fult att vara duktig i skolan, men det är inte heller fult att inte var det. Alla människor har sina starkheter och svagheter och vi är alla olika - alla berikar omvärlden och alla är värdefulla!

Det är kanske självklarheter jag skriver - och jag är glad för att jobba på en skola där dessa värden också lyfts fram - men jag möter då och då barn, som inte känner längst in i sin själ att de är den fantastiska skapelse de är! Precis med de styrkor de har! Och osäkra barn blir osäkra vuxna... så... visst är vi lärare värdefulla, men detsamma gäller alla vuxna som finns i ett barns närhet!

Beröm, beröm och beröm! Hitta barnets styrkor! Visst ska vi tillrättavisa och sätta gränser där barnet behöver det (det är inte det som denna skrift handlar om), men stanna upp och se barnets positiva egenskaper och... lyft! Styrk! Och sätt upp realistiska mål tillsammans med barnet så att det får känna glädjen av att nå målet och samtidigt tydligt få se att det har en förmåga att utvecklas!

/Jenny Hultin