Jag behöver dig, Jesus!

Det finns en gammal Jerusalemlåt, som kommer till mig då och då. Ibland för min egen skull, ibland för att dela med någon annan.

Vill du höra den kan du lyssna här: http://www.youtube.com/watch?v=CH88hVxYKoY, men här kommer texten:

Jag behöver Dig

Det känns så skönt att komma -
bara komma som jag är.
Bara sitta ner en stund
och vara där Du är.
Och jag känner mig så sliten och trött, 
det har varit ganska jobbigt och tungt.
Sista tiden har varit jäktig och svår, 
jag har inte kunnat ta det lugnt.

Jag behöver Dig, Jesus!
Jag behöver Dig, Jesus!

Det är ofta som jag missar 
att ta tid för Dig i livet stund.
Det är ofta som jag gör Dig
till en springpojk eller en hund.
Men, Jesus, är det inte nåt fel
när jag knappast har nån tid för Dig?
Jag har bundit upp min tid allt för hårt - 
allting kretsar bara runt mig själv!

Jag behöver Dig, Jesus!
Jag behöver Dig, Jesus!

Men när jag har kommit, 
har jag kommit till en skön oas.
Efter att ha vandrat 
uti öknen kanske flera dar.
Alla krafter jag förlorat på min väg
kommer åter då jag lyssnar till Dig.
Jag förstår att jag har lärt mig nå´t nytt
och jag reser mig och vandrar igen!

Jag behöver Dig, Jesus!
Jag behöver Dig, Jesus!

Denna text berör mig! Om och om igen! Den passar så otroligt bra in på hur jag kan må och känna mig ibland. Det händer nämligen att jag under perioder vandrar i "öknen" i betydelsen att jag tar mig väldigt dåligt med tid till umgänge med Gud. Det är som Marta i bibelberättelsen om systrarna Marta och Maria, som bjuder hem Jesus till sig. Maria sätter sig ner för att vara med Jesus, medan Marta styr och ställer för att få det praktiska runt omkring att fungera och glömmer bort att umgås med Jesus... (läs mer i Luk 10:38-42 om du vill: http://www.folkbibeln.net/chapter/search?bok=Luk&kapitel=10 )

När mitt liv bara består av att klara av det praktiska så blir det "torrt". Det är inte det att jag inte ber... det gör jag... men det blir mer sällan och mer ur ett egoistiskt perspektiv - att jag behandlar Gud som en "springpojk": "Gör det... och det... och det! Snälla! Tack!"

MEN när jag kommer på mig själv att ha hamnat i detta stadie, så är jag ALLTID välkommen tillbaka till Honom för att få mer kvalitetstid. Visst kan jag skämmas för att ha hamnat där igen, men då jag tar mig tid att lyssna och inte bara pratar själv, så börjar källan i mig porla igen... i samklang med det levande vattnet... Guds ord. Jag lämnar öknen. Detta är svårt att förklara om man inte känt det själv... men man fylls av en glädje och frid även om det stormar omkring en.

Livet innehåller delar av problem och sorg (eftersom ondskan finns ytterligare en tid här i världen), men jag kan leva i denna värld och samtidigt ha en bit av himmelriket inom mig.

Om du inte är troende och ändå har läst så här långt, så finns en klar risk att du tycker jag är knäpp eller galen, som kan tro på något sådant här, men för mig är det en källa till ett liv, som inte kan fås på annat sätt än genom kontakten med Gud och något jag aldrig skulle vilja vara utan. Jag är skapad för att umgås med Gud!