Jag är en av dem… en av de där som gått in i väggen… eller
”gått” är inget bra verb då resultatet blev en krasch. Jag väljer att skriva dessa
rader (ovanligt många) för att jag hoppas det kan hjälpa någon eller i alla fall ge någon en större förståelse.
Det var redan i december 2002 det började. Under hösten hade
jag sagt ”jag orkar inte” många gånger, men det tolkades nog mer som om ”det känner du inte för”, men jag menade verkligen: jag
orkar inte. Veckan innan
julavslutningen gick jag in till rektorn och sa att det inte går längre – jag måste
sjukskriva mig till jul. Betygen var satta och jag hade kommit i mål för
terminen och jag kunde inte pressa mig längre. Jag var slut.
Den långa resan fram till kraschen kommer jag inte beröra mycket här,
men jag brukar säga att ungefär 1/3 berodde på jobbet, 1/3 på ett för starkt
engagemang i andra människor och 1/3 på för mycket på fritiden. Fast då – vid
julen 2002 – kunde jag inte greppa detta alls. Jag var bara så vansinnigt trött
och skör.
Efter jul skulle jag (sedan länge planerat) gå ner från 100
% till 75 % tjänst och det trodde jag skulle bli min räddning. Fram till påsk
tuffade jag på, men varningssignalerna fanns där även om jag inte kunde tolka
dem:
·
sömnen var fruktansvärt dålig – vaknade varje
timme
·
yrseln började komma – föll t ex mot väggen i
korridoren då jag skulle gå till lektion
·
började tappa ord, mest ovanliga ord, men också
vanliga som t ex ”som” eller ”och”
·
tankebanorna var sega – jag kunde inte hjälpa
eleverna med enkla mattetal
·
glömde saker – hela tiden
·
tappade bollar – fixade inte genomföra saker
Jag minns hur jag satt där hos läkaren första gången och
grät. Jag var sååå trött – kunde jag få något att sova på? Då säger hon att hon
bestämde att jag ska vara sjukskriven i tre veckor, för att hon såg att jag
behövde det, men hon trodde också att det kunde bli längre! Inom mig trodde jag
henne inte – att det skulle behövas någon längre tid - men åh, så skönt det
skulle vara att få dessa tre veckor! Då skulle jag hinna ifatt mig själv. Men,
ack, så fel jag hade. När jag väl släppte efter så började jag ana, men bara
ana, hur det verkligen låg till…
Åren som följer är som en dimma för mig och jag tror att de
ska få vara så. Jag minns de trevliga stunderna som finns på kort och jag minns
hur extra dåligt jag mådde under min andra graviditet. Jag låg på
golvet och försökte leka med min tvååring och jag sprang och kräktes däremellan
(gick upp endast 6 kg under den graviditeten). Jag minns också gånger då jag
låg och grät i duschen för att allt kändes så hopplöst och jag minns hur jag
fastnade i tankar, så de övergick till (lätt) ångest i definitionen ”obefogad
oro”. Jag minns hur jag kom på en melodi och la lite text till, som jag sjöng varje gång
då jag satt i bilen på väg till jobbet då jag började jobba: ”Känn
ingen oro, tappa inte modet. Känn ingen oro, tro på Guds gränslösa makt.”
Jag trodde då att om man är deprimerad så är allt becksvart och så var det ju inte för mig, men jag var labil... vilket jag senare jag fick lära mig att en depression också kan te sig på det viset. Efter några månaders besvärlig insättning av antidepressiv medicin, så kände jag att den började hjälpa mig. Den förändrade mig aldrig så att allt kändes onaturligt lätt och
glatt, utan jag kände mig helt enkelt mer ”normal”. Samtidigt fick jag också samtal först på ett resurscentrum för stresskänsliga och senare hos en beteendevetare. Bra samtal, som hjälpte mig att lägga och förstå
mitt livspussel.
Under alla år hittills har jag velat vara kvar som lärare
för att jag tycker att jag borde kunna få balans i livet även med det yrket.
Jag började trappa upp med 50 %, halkade ner till 25 % upp till 50 % och så
lite hit och dit (var även mammaledig en period och studerade i lärarlyftet ett
år). Min ork gick i vågor, men perioderna ”nere” blev kortare och med längre
mellanrum och till slut så kunde jag jobba läsåret 2009-2010 på 75 % utan någon
längre sjukskrivning. Det kändes härligt och samtidigt kom jag fram till att
jag skulle försöka byta skola för att få en nystart och komma till en mer
positiv och lösningsinriktad arbetsplats. Jag såg det då som att jag lämnat min
långa utmattningsperiod bakom mig och såg fram emot att kunna använda mina
erfarenheter och gå vidare.
Med glädje gick jag till min nya arbetsplats och tog tag i
arbetet med glöd. Härligt att kunna jobba på igen och jag märkte att jag
faktiskt kunde ta i lite mer än på många år. Jag fick massor av uppmuntran i
det jag gjorde av både elever, föräldrar, lärare och rektor och jag kände hur
jag fick lust att göra ännu mer…
… men det var då det hände – igen! Jag bara gick på och gick
på. Använde upp mina marginaler och fortsatte ändå. Lärarjobbet har inget stopp
i sig – det stoppet och den bromsen måste man ha inom sig själv – och jag anser dessutom att uppdraget som idag åläggs lärare är för stort för att genomföra på den tid man
har till sitt förfogande om man ska kunna hålla god kvalitet och samtidigt själv utvecklas. Man
måste hela tiden lägga ribban lågt och begränsa sig.
I glädjen och i viljan av att kunna fungera ”normalt” igen
så engagerade jag mig även i annat på fritiden och så helt plötsligt märkte jag
att det gått för långt igen! Marginalerna i energidepån ska användas under
kortare tillfällen – nu gick jag på marginalerna länge i rena viljan att kunna
göra allt det jag ville kunna göra, men inte kunnat under så många år. Dessutom så var mina marginaler inte (och kommer
aldrig vara) lika stora som de som inte varit utmattade har.
Nu har 2014 nyligen inletts och det är alltså precis 12 år
sedan min första reaktion… och nu sitter jag här sjukskriven igen. Det är
konstigt att jag känner en sådan skam i det. Ja, jag skäms, för jag tycker att
jag borde ha lärt mig vid det här laget att inte ta i för mycket och jag borde
ha lärt mig att känna igen och lyssna på kroppens signaler innan det går för långt… men det enda jag kan säga är att det inte
är lätt… och att det tar tid. Jag är också ledsen, för det är en sorg att inte
orka det man vill, och jag är frustrerad, för att min kropp hindrar mig från
att vara den jag vill vara. Och jag får ständigt jobba med mig själv att inte i
mitt eget huvud tänka ut och tro vad andra tänker om mig… för de andra behöver
ju inte tycka och tänka att jag är misslyckad bara för att jag själv kan känna
det så.
Jag har under hösten också fått en ny insikt om mig själv. Jag
saknar en volymknapp ;-) Jag har ett tydligt ”på-läge” där jag ger allt och
engagerar mig totalt och sen blir det ett ”av-läge” då jag kommer hem och
sjunker ihop och inte orkar någonting – även om jag ständigt försöker att tänka
på och beräkna energiåtgång.
Man ser oftast inte på mig att jag är sjuk då man träffar
mig för då är jag ”på”. För sjuk – det är jag. Den sjukdom jag har har många
namn, först sa man ”utbrändhet” eller ”gå in i väggen”, läkaren på
resurscentrum skrev ”maladaptivt stressyndrom” i min journal, familjeläkaren
kallade det först ”utmattningsreaktion” och nu ”utmattningsdepression”, men
själv väljer jag oftast att kalla det rätt och slätt ”utmattning”. Jag är
utmattad. Om man tar i för mycket för länge så blir man det. Utmattad.
Ibland känns allt hopplöst, men jag har inte gett upp. Jag tror att det kommer vända
uppåt igen. Jag tror att jag lärt mig något nytt och jag har tagit nya beslut
inför min framtid.
Just nu är jag inne i en kreativ period – att skapa är kul! Därför kan det se ut som om jag har hur mycket energi som helst,
men att göra vardagssysslor och ”måsten” är mycket tungt och jobbigt. Jag fixar
sällan att handla hela inköpslistan och att lägga in en tvätt kan ta en
förmiddag inklusive pepp innan och uppmuntran efteråt. Min läkare rekommenderar mig
att göra det jag tycker är kul för det kan hjälpa till i spiralen uppåt – så då
gör jag det: pysslar i små, gripbara projekt. Även om det också gör mig trött, så känner
jag glädje och får se ett (ofta) positivt resultat. Jag klarar av något.
Nu blev denna text lång – kanske för lång för att många
läsare ska vara kvar – men jag kände idag att jag ville dela detta med dig – du
som fortfarande läser – och jag hoppas att det gett dig en lite större
förståelse för mig och för hur utmattningsreaktion kan te sig. Och kanske en förståelse för dig själv?
Jag har inte gett upp - det vänder uppåt igen - och
jag har lärt mig något nytt!
- en tyst förståelse och igenkännande ord.
Mina känslor och mina tankar får bekräftelse- mitt sätt att reagera är jag inte ensam om.Det känns skönt att se på dig att livet gått vidare- kanske inte som förr, men att det går.Du har gått den sträcka jag går- snubblat fram på en liknande väg.Du vänder dig om och sträcker ut en hand- och jag känner mig mindre ensam.Du har gått en mil i mina mockasiner- och förstår hur jag har det.Jenny Hultin 2013-10-11
