Den sista veckan har jag vid sex olika tillfällen pratat med sju olika personer (som har hemmaboende barn), vars livsberättelser berört mig. Jag kan (självklart) inte nämna vad de berättade om, men jag konstaterar att det alltid finns så mycket mer bakom personen än det man vet om eller ser vid första anblicken:
De flesta...
- har någon nära relation som är jobbig.
- har någon nära som är sjuk eller psykiskt instabil.
- har barn som har perioder med svårigheter.
- hamnar i konflikter som sliter och drar.
- är trötta.
Och det vanliga är inte att...
- allt är städat och ligger på sin rätta plats hemma.
- man är full av energi och deltar i barnens aktiviteter med glädje.
- man har ett rikt socialt umgänge och orkar träffa vänner.
- man har tid för en hobby där man kan hämta kraft.
Varför tror många då att "alla andra har det så bra"? Varför känner sig så många misslyckade för att allt inte är perfekt? Och varför tror man att t ex ett möte på stan eller facebook visar en persons hela liv?
Vad gäller den sista frågan så har jag faktiskt slappnat av lite på sista tiden. För jag vet att t ex facebook inte visar människors hela liv. Jag kan bara se till mig själv. Då jag tar ett mysigt pysselkort med tända ljus på ett bord, så skjuter jag bort tidningshögen och brödsmulorna så de hamnar utanför bild. Och inte tar jag (så ofta) kort på tvätthögen - som legat ett antal dagar för länge - och lägger ut. Och då kan jag ju inte räkna med att andra skulle göra annorlunda.
Nej, jag inser nu att det finns visst många garderober som har finare ordning än vad mina har, men det finns också många som inte har det. Och någon med fina garderober kanske istället har jobbigt i en relation eller något annat.
Jag är bra på en sak och du på en annan och inget är mindre värt och alla har områden som inte hinns med, orkas eller prioriteras. Det gäller även de saker, som inte är praktiska. Alla har områden där man får kämpa. Men det är inte alltid det första man visar.
Men vad skönt det är då man kan inför en vän erkänna att "det här har jag jobbigt med" och får höra att lyssnaren kan dra paralleller till sitt eget icke perfekta liv! Man kan förstå varandra fastän man inte har det precis på samma sätt och det är en av vänskapens rikedomar!
Jag vill uppmuntra dig till att våga visa dina svagheter, men också att glädjas och vara stolt över dina styrkor! Nu menar jag inte att man ska hänga ut sig totalt då man möts hastigt på stan eller i en statusrad, men om vi visar varandra att det finns både det som fungerar och det som är jobbigt i våra liv så får vi större förståelse för att livet för andra inte är så problemfritt som vi ibland får för oss.
Hej! Wow, tack för att jag fick ta del av din blogg. Ditt första inlägg fick mig till tårar. Jag har många gånger velat lägga ut något foto på FB där jag tagit ett fint foto på någon i familjen men inte gjort det eftersom man ser en klädhög i bakgrunden (som för övrigt har funnits där i flera flera veckor men som bara har flyttats fram och tillbaka mellan soffan och matbordet där den stör minst för tillfället) men nu kanske jag skulle lägga ut en sådan bild ändå.. Och sluta vara så jävla dömande själv, det är inte så himla farligt med lite oreda och säkert vanligare än man tror! //Irena
SvaraRaderaVad kul att du hittade hit :-) Ja, jag tror det är viktigt att man visar sina icke perfekta områden och det är något jag jobbar med nuförtiden... att göra det utan att skämmas eller ursäkta sig.
SvaraRadera