Fokus: Sten och växter

I morse gav jag mig glad i hågen iväg mot ett ställe där jag trodde man kunde köpa sten billigt, men där gick jag bet! Lite besviken åkte jag därifrån och såg en byggarbetsplats med två stora uppgrävda jordhögar fulla med sten... hm... jo, jag vågar! Stannade bilen och gick med bestämda steg fram emot byggjobbarna, som tittade förvånat upp. "Hej!" sa jag "Tror ni att jag skulle kunna få plocka lite sten där borta?" De tre männen började skratta och svarade "Självklart - plocka så mycket du vill! Vi vill inte ha den!" Betydligt gladare och med gratis sten i bagaget (så mycket jag vågade utan att tynga ner bilen för mycket) åkte jag hem och lastade ur, tog med mig flickorna, åkte tillbaka och fyllde bilen igen :-)

Tyvärr räckte stenen ändå bara till en tredjedel av vad jag behövde, så det blir några svängar till imorgon, men det är det värt!

Sen har jag planterat, planterat och planterat! Tack, till de som gav mig presentkort på Lindkvists Trädgårdscenter då jag fyllde 40 år! Då täckbarken kommer på så vävs den gamla rabatten ihop med den nya och bildar en enhet - det blir bra :-)

Återigen sitter jag här med ömmande muskler efter en arbetsdag i ovana ställningar - men oj, så kul det är!

Frid!

Körsbärsträdet står vid "strandkanten". Det saknas fortfarande sten i
framkant på fåran,men det hoppas jag blir klart i helgen.

Mitt solur av betongplattor får ligga kvar, tycker inte det gör
någonting att de naturliga formerna bryts av av en halvcirkel.
(Även här saknas en hel del sten.)

Den bortre delen är mest färdig. Jag är nöjd med hur den gamla
rabatten övergår i den nya. Snart kommer vintergrönan ha tagit sig
fram till strandkanten bakifrån.

Två pussar att minnas

Tänk att jag inom två veckors tid i sommar har fått en puss både av en delfin och ett sjölejon! Tillfällen jag kommer minnas lääääänge! Roligt att få fortsätta uppleva nya saker och tänja sina gränser! Det vill jag fortsätta med :-)

Det ni ser som fylld av energi är brist på annan ork

Jag känner igen mig själv... wow, vad jag kan tända till på något! Undra hur länge intresset varar denna gång?

Tur att det gäller hobbys! För en hobby är inget måste. Hobbys får man byta ut precis så ofta man vill! Smycken höll jag på med i flera år och gjorde hundratals varianter - flödade - nu tar jag fram materielet då jag t ex vill göra en födelsedagspresent eller har sett ett läckert smycke som gett mig tillfällig inspiration, men det blir bara ett smycke och det med ett bestämt mål. Betong höll jag på med ca en månad - flödade - men nu har drivet avstannat och det finns inte mycket plats kvar i trädgården för betong, så nu blir det bara tillverkning för bestämda behov. Men jag har alltid lärt mig en ny teknik då fokus byts :-)

När friheten i skapandet byts ut mot fabrik och reproduktion då tappar jag intresset.

Jag älskar flödet. Det kommer då jag har ork och tid - samtidigt. "Ork" är ett relativt begrepp och i detta sammanhang har den ofta kommit då jag har semester (till vardags går min lilla energi åt till ruljansen) eller har varit sjukskriven (av brist på en annan sorts ork) och fokus får och kan vara på den "oviktiga" hobbyn. Då blir flödet, fokusen på något nytt och släppandet av grubblerier (det gör i alla fall jag då jag pysslar) en terapi för mig! Så konstigt nog så det ni ser som att jag är fylld av energi är egentligen brist på annan energi.

Hobbyn blir ett andningshål för mig.

Men visst får det konsekvenser. Flera tråkiga uppgifter i hemmet blir lidande. Bortprioriterade. Men, de hade inte blivit gjorda ändå för den orken finns inte. Kan ibland inte förmå mig till "borden". Att tvinga sig till något kan för mig vara stört omöjligt... och då kan jag bli sittande i fåtöljen istället med datorn i knät. Så har det varit sista året. Och jag har behövt det. Men nu, i maj, kom flödet igen. För pyssel. 

Denna gång var det Pinterest (samtidigt som en sjukskrivning), som blev min tändare, men det kan vara helt olika saker som gör att man går igång. En kollega och vän uppmuntrade mig för ett par veckor sedan att börja virka och vips var jag igång! 

När jag är i flöden skapar jag ofta saker som syns och får ofta beröm. Men jag är rädd för en sak - att min "terapi" ska medföra "krav" hos andra. Precis som ett städat förråd hos en annan kan få mig att känna mig sämre för att jag inte lyckas med det. Fast egentligen kan det helt enkelt vara så att den andra personen får energi av att städa förrådet (det kan jag i och för sig också få vid få tillfällen) medan jag får energi av att t ex göra en tavla i en ny teknik. Att jag gör den där tavlan (eller gräver i trädgården eller gör en fotobok eller...) får inte för en annan bli ett "jag är sämre än Jenny för jag kan/gör inte..."!!! 

Vi har alla olika sätt att koppla av.

Verkligheten är ju den att jag inte alls orkar med mycket i vardagen! Då jag kommer i ett "stim" och flödar så är det på ett sätt en verklighetsflykt, men jag gör det för att jag mår bra av det - inte för något annat! Jo, lite kul är det allt att beröm också ;-)

Tyvärr finns det en baksida av det hela också... om flödandet blir för mycket och då jag inte kan bromsa mig så dränerar även detta positiva mig. Jag vill t ex så gärna se slutresultatet så jag driver mig en extra timme... och bara en kvart till... ända tills jag darrar. Och sen kommer mattheten. Illamåendet. 

Det var det där med balans, lagom och good enough.

Just nu är jag i ett stim - leker i trädgården! Älskar att få jord under naglarna och skapa med växande materiel. Det är jag. Kanske inte du.

Var dig själv.

Efter regn kommer uppehåll

Efter regn kommer uppehåll och idag (redan på projektets tredje dag) så blev första etappen klar! Tänk att jag nu har en bit "torkad flodbädd" på tomten! :-)

Hittills har jag plockat sten och grus från vår egen tomt, men de får ersättas senare. Visst saknas fortfarande lite växter, sten, grus och slutfinish, men man kan ju i alla fall tänka sig slutresultatet ;-)

Dagen avslutades med umgänge med goda vänner och spelet Cranium, som gick hem i alla åldrar!

En enstaka regndag då och då kan vara riktigt trevlig, men nu ser jag fram emot att sommarvärmen kommer tillbaka :-)

Frid!

Klurar på en svårlöst livsgåta

Regnet smattrar och familjen sover... själv sitter jag och utforskar hur bloggen fungerar och hittar nya finesser... men saknar andra jag tar för självklart ska finnas... undra hur det blir med att gågga och jobba med flodbädd idag? På altanen står växter, som ska planteras, i krukor och planteringsjord ligger i påsar. Får nog bli lite innejobb först, men ack så tråkigt det är att plocka och städa då man längtar ut!

Det är semester och jag vill hinna så mycket, t ex ta det lugnt ;-) Just nu känns det som om jag aldrig vill börja jobba, men jag vet att den känslan brukar ändra sig då höstterminen närmar sig. Skönt dock att ha några veckors ledighet till först!

Jag klurar på en gåta sedan 12 år tillbaka... HUR ska jag hitta balans? Vill mer än jag orkar och är trött på att vara begränsad av min kropp, som säger ifrån med yrsel, matthet och seghet i tanken. Efter 12 år av utmattningskänningar är man trött på att "vila", "sänka tröskeln" samt ständigt prioritera och beräkna energiåtgång.

Tror att jag har fått alla råd jag kan få. Tror att jag analyserat klart varför jag hamnat här. Tror att jag har gjort mina misstag att trappa upp för snabbt och strunta i kroppens signaler.

MEN ändå så går jag allt för ofta och länge på mina marginaler och då tar jag slut. Så blev det i våras igen.

Har MYCKET svårt att acceptera att jag kanske för alltid måste leva med begränsningar och har lätt för energiläckage.

HUR ska jag ställa in min vardag till balans!? Vill ju ha ett trevligt liv, där jag orkar socialt umgänge, kyrka, pyssel och motion parallellt med att vardagssysslorna ska fungera.

Jag tror nog ingen har något svar... har letat svar så länge nu och försökt på många, många sätt. Jag har verkligen arbetat med att försöka hitta lösningar.

Tro inte att jag är ledsen och känner hopplöshet nu. Det gör jag inte. I alla fall inte idag. Idag funderar jag bara. Har haft några veckor utan reflektion, men idag kände jag vardagen närma sig.

Nu är det inte bara yrket, som gjort att jag hamnat där jag hamnat, men förra sommaren var omskolning til lokförare den tänkta lösningen. Inte det att jag inte älskar mitt jobb som lärare, men det kräver mycket engagemang (socialt och administrativt) och det tömmer ut mig. Fast visst önskar jag att jag skulle kunna fortsätta jobba som lärare... jag tror nämligen att jag är bra som det ;-)

Under ett års tid har jag kollat efter jobb/yrken, som skulle kunna passa mig. Inte alltid lika aktivt, men då och då. Det finns mycket jag VILL göra, men kommer inte långt med min dåtida lärarutbildning. Sökte ett jobb som bibliotekspedagog, men fick veta att det var 109 sökande till en tjänst och bara fem redan tidigare anställda av kommunen fick komma till intervju. Sökte ett jobb som forskare i NO-didaktik på Mdh, men fick veta att det examensarbete, som ingick i min utbildning, hade för få poäng.

Nu i vår har jag sökt speciallärarutbildningen och väntar på svar... men vad ska jag göra om jag kommer in!? Tre år av halvtidsstudier och hur mycket orkar jag jobba samtidigt? Ekonomin? Men kanske får inkomstminskningen vara värt det... vara värt vaddå? Vad blir skillnaden för mig i framtiden? Viktigt att veta vad målet är.

Ja, nu kan man ju fundera på om detta är något man ska skriva i sin blogg och lägga ut på internet, men efter all debatt om hur sociala medier bara visar upp "leende människor" så kan väl detta vara ett bidrag till kategorin "tänkande människor".

Frid!

En "torkad flodbädd" tar form

Vi har en södergavel på vårt hus - där steker solen så gräs och växter torkar. Jag har länge drömt om att ta bort allt gräs och fixa med stenpartier, trampnarv och andra marktäckare. Dessutom så gillar jag verkligen natursten och har placerat ut sådana lite här och där i vår trädgård.

Nu är det ju så att sedan ett par månader är jag helt förälskad i Pinterest (www.pinterest.com eller som app), som är en aldrig sinande källa till inspiration. Det var där jag upptäckte den "torkade flodbädden" eller "Dry creek bed" som man får söka på där och jag föll pladask! Se exempelbilder här bredvid:

Igår började jag att lägga ut min plan i snöre och kantstenar jag hade i närheten och efter klartecken från mannen (fast projektet och arbetet kommer vara mitt) så började jag att gräva idag.

Jag kommer inte göra allt i sommar, men en sträcka mellan spaljen och körsbärsträdet, som står mitt på sidan, ska få ta form. Det är riktigt spännande!

Först gräva ut "flodbädden", sen jämna till och bygga strandkanter och upphöjningar av den uppgrävda gräsmattan.

Det blir lite klurigt att införliva soluret (gjort av betongplattor i gräsmattan) i denna skapelse, men det ska få ligga kvar där det är (tror jag) ;-) Jag får bara se till att det inte blir överväxt utan kan läsas av.

Därefter blev det markduk där flodfåran ska vara och tidningspapper där växter ska få växa. Tidningspappret hindrar gräs och annat att ta sig uppåt, men det förmultnar så småningom och då kan man gräva rakt igenom :-)

Över tidningspappret la jag sedan först ett lager med jord och därefter ett lager med täckbark. Här ska snart planteras växter.

Just nu tog jag kantsten, som avskiljare mellan jord och flodfåra, men den är bara tillfällig - där ska läggas stenar av olika storlek.

Jag har även börjat köpa in sol- och torktåliga växter, som ska bidra till de mer gröna områdena...

Jag tycker jag kom jättelångt idag! Men det känns i kroppen - ömmar i varenda muskel tror jag! Fast då gåggade jag ju också med Sara på förmiddagen :-)

Nu blir det snart kvällspromenad med hunden och en välbehövd kvällsdusch! Ha det gott alla vänner!

Minnen

För 9 år sedan och vi bara hade bott ett halvår i vårt hus, fick jag ett humleskott av en go granne! Nu är det många år sedan hon flyttade från vår gata, men humlen växer sig varje år lika hög som lyktstolpen och då jag tittar på den kommer jag ihåg vännen (som så ofta generöst bjöd in mig i trädgården då jag gick förbi) och blir varm i hjärtat. Jag hoppas kunna ge människor jag mött något sådant minne av mig...  att jag gett ett positivt avtryck på något sätt... det är så jag vill leva.

Humlen

På tal om minnen... ibland överraskar jag mig själv! Det gjorde jag nu i Turkiet då jag kom på mig att vilja ha några glaskristaller, som fanns i affärerna längs med gågatan. När jag gått förbi dem under tre kvällspromenader och fortfarande ville ha dem slog jag till ;-) De kostade 10 Lira (ca 40 kr) så jag brydde mig inte om att pruta och jag såg dem hänga i äppelträdet för min inre syn. Nu gör de det på riktigt och solens strålar bryts i olika färger och leker med min blick. Så nu har jag ett minne av Bodrum i mitt svenska äppelträd :-)

Minne från Bodrum, Turkiet

I lördags handlade det väldigt mycket om minnen för mig och min "storfamilj" (mina föräldrar och mina syskon med familjer)! Mina föräldrar fick i 70-årspresent av oss barn med familjer, kuvert fyllda med nedskrivna minnen från släkt och vänner. De blev väldigt överraskade och under dagen öppnade vi några kuvert då och då och hälsningarna medförde både igenkännande skratt och tårar då vi blev rörda. (Om någon läser detta och vill skicka minnen eller en grattishälsning till mina föräldrar så går det jättebra att göra det även nu!)

Här ska mamma få sin bunt kuvert med minnen